CategoriesSpråk

Kex, ffs…

”Säger du tjex eller kex?”

 

Jag är så trött på denna frågeställning som tjatats sönder och nu ska man behöva höra skiten på radio varenda gång man sätter sig i bilen. Dessutom undrar man nu om man också säger ”tjaviar” om man säger ”tjex”. Nej tack, det är både tröttsamt och störande.

 

Så för alla er fånar i vårt avlånga land som inte kan svenska och inte förstår hur man ska uttala de ord vi har i vårt språk, utan måste dividera om dem offentligt kommer här några grammatiska riktlinjer och tips.

I vårt språk uttalas bokstaven k olika; framför de hårda vokalerna (för er som inte var uppmärksamma i skolan och vet vilka de är så är de: a, o, u, å) uttalas bokstaven k hårt – alltså heter det kaka, kola, kust, kåpa. Se – inte så svårt.

Framför de mjuka vokalerna (e, i, y, ä, ö) uttalas bokstaven k som ett tje-ljud. Alltså heter det kelig (jag vet, bara vi här kring VBG vet vad det ordet betyder, men hade inget annat vettigt att komma med), kista, kylig, käle, kök. Enkelt! MEN inte färdigt…

Lånord är undantagen som bekräftar regeln!

 

Det visar sig nu att det finns en hel del undantag, där k:et uttalas som hårt k framför mjuka vokaler; lånord från diverse språk. Vi har t ex: kevlar (engelskt), kerub (hebreiskt, som egentligen borde uttalas med ch om ni frågar mig), Kiruna (förfinskat och förkortat ord från gruvberget Gironvárris namn), (franskt/latinskt).

Sen har vi fler som börjar med ke-, bl a kex (det enormt uppenbart förvirrande ordet som kommer från engelskans cakes), keps (från engelskans cape), kemi (latin – alkemi) och keramik (grekiskt). Ja det finns säkert många många fler…

Vad bevisar det här då? Förklarar det överhuvudtaget något? Jag känner mig snarare mer förvirrad än förut…

 

Nu har jag skaffat mig en hel hög med frågor här och jag har inte en enda spade… Det finns lånord som börjar med ke- och som uttalas både som tje-ljud och hårt k. Förvirrande…

 

Ska nu ordet ”KEX” uttalas med tje-ljud, eller med hårt k?

 

Eftersom det kommer från engelskan, precis som kevlar så kanske man SKA säga kex. Eller?

Varför uttalar vi kemi och keramik med tje-ljud egentligen? Latinets k är hårt. När ett lånord befunnit sig i ett språk under en lång tid verkar det anpassa sig till det nya språkets uttalsregler och grammatik. Alla sa säkerligen kex med hårt k när det började dyka upp här och där, för det liknar mer uttalet av det ord det kommer ifrån, men efter ett tag tyckte man förmodligen att det borde uttalas lite svenskare. Tjex. Precis så som vi gjort med kemi och keramik.

 

Innebär det då att våra barnbarn kommer att kalla kepsen för “tjeps”?

 

Mycket troligt, eller med tanke på vårt språks snabba förfall – kanske inte så troligt. Var och varannan yngre människa kan ju inte ens stava längre, så hur kan man då kräva att de ska känna till de mest grundläggande uttalsreglerna i svenska?

För att återgå till frågan – vad är då rätt och vad är fel – ska lånord uttalas enligt det ursprungliga språkets regler eller det språk det inlånas till?

 

Ja, tanken var att bena ut det här dilemmat, men min uteblivna spade kunde inte gräva fram det korrekta svaret till er, för det visar sig att det finns inget. Så fortsätt ni för all del med er ”tjex eller kex”-diskussion. Men i tystnad, tack. Det finns inget rätt eller fel – båda är lika rätt, de är bara 2 sidor av samma mynt.

What about these then?