CategoriesThailand

You can dress him up, but he’s still just an ape…

Dagbok från Thailand… Bussresan till Bangkok!

 

Eftersom Oh vantrivs så på Samui bestämde vi oss för att åka till Bangkok. Nåväl, vi hade först bestämt att vi åka till Koh Tao och lata oss några dagar, men nehej det sket sig.

 

Jag letade lite halvlamt efter stället där de sålde biljetter till den bästa buss jag någonsin åkt i Thailand; visste dock inte var jag skulle leta!

 

Den bussen vi åkt förra gången jag var nere var fantastisk. Inte en farang, förutom jag och Lina, och bara 3 säten på 1 rad, istället för 4, så sätena var grymt breda och man kunde fälla dem hur långt som helst. I den bussen var det inte ens jobbigt att åka ändå till Bangkok.

 

Men jag hittade inte stället, och Oh visste ju inte var man köpte biljett, så jag gick och köpte en vanlig sunkig biljett till en vanlig sunkig farangbuss. Nu undrar väl ni vad en farangbuss är – jo det är en buss speciellt för utlänningar = farang. Billigare än VIP-lokalbussarna, men bra mycket sunkigare också.

 

Mini-vanen som tog oss till Na Thon kom konstigt nog som utlovat kl 12.30. Amazing!

 

Väl i Na Thon stod där en buss, men vi fick besked av chauffören att vi skulle sätta oss utanför och vänta. Vi antog att vi inte skulle med den eftersom han ville att vi skulle sitta utanför, men när alla människor redan gått på sa han till oss att vi kunde gå på. Jamen det var väl hyggligt, för nu fanns det inga platser kvar så vi fick inte sitta jämte varandra. Jag började redan bli smått irriterad.

Varför var det bättre att vi satt utanför och väntade tills bussen var full? Ibland blir man så trött på thaiare och deras brist på logik…

 

Men men, det var bara en liten sväng vi skulle – ut till piren och ombord på båten som tog oss till fastlandet.

 

I Surat thani blev det stopp igen och vi fick besked om att bussen till Bangkok skulle komma kl 19.30 vilket innebar en väntan på ca 2 ½ timme. Ok. Jag läste min bok i min iPad – fruktansvärt grym bok. Har redan lyssnat på den som ljudbok, och nu läser jag den. Man kan aldrig få för mycket av det goda.

 

 

Bästa boktipset:

”Fallen” av Lauren Kate. Ifall ni gillar änglar och evig kärlek! Det gör jag… <3

 

Vi åt lite och tittade på de söta katterna som fanns där, och helt plötsligt kom tanten som hade stället fram till Oh och pratade lite.

 

 

Hon sa att de inte gillade thaiare på farangbussen.

 

Varken Oh eller jag förstod någonting. Tanten föreslog att han skulle låtsas att han var från Kambodja eller något, så Oh muttrade lite när hon gått; ”vi är i Thailand, varför gillar de inte thaiare?” typ. Jag ruskade på huvudet och undrade själv varför, men brydde mej inte så mycket. Jag var ännu inte medveten om att jag strax skulle uppleva min första raskonflikt.

 

Någon tjomme dök upp och satte en klisterlapp som det stod BKK på, på mej och på Oh. Sedan tittade han lite extra på Oh och frågade om han var thai. Jodå. Då kom någon lång utläggning för Oh på thai, och Oh nickade och svarade att han förstod, som den lydiga thaiaren han är.

Talk to the hand, biatch!

 

När jag frågade vad som stod på, fick jag bara en hand till svar av killen, vilket naturligtvis gjorde mej PISSED OFF! När han till slut vände sej till mej var jag redan ilsk för jag förstod mycket väl vad det handlade om, trots min enorma okunskap gällande det thailändska språket. Oh kunde inte åka med farangbussen för han var thai. Det var absolut inte tillåtet och hittade polisen en thai där skulle det gå riktigt illa.

 

Jag behöver väl inte säga att jag inte fick en vettig förklaring till varför thaiare inte kunde åka med en farangbuss, allt jag fick veta var att polisen inte tyckte om det. Sen när stoppar polisen en farangbuss?

 

”Ok, om jag inte får gå ombord på bussen så ge mig mina pengar tillbaka!”

 

Nej det var inte möjligt, för det var ju på Samui man gjort fel. Jag skulle få åka tillbaka till Samui och få mina pengar. Dessutom kunde ju jag gå ombord, men inte min pojkvän…

 

“Skämtar du med mej? Du säger att jag inte får gå ombord på denna bussen, så ge mej mina pengar.”

 

Efter att jag skrikit och gapat en stund, ställt till med så där mycket väsen som asiater generellt sett avskyr, gick han med på att ge oss pengarna OCH gratis tuktuk till busstationen, där vi kunde ta en thaibuss vidare.

 

Då undrade ju jag lite smått ironiskt – får en farang åka thaibuss då? Vi kanske skulle ta varsin buss så alla blev glada och lugna – jobbigt med folk som inte kan hålla sej till sin egen ras, utan måste beblanda sej med andra och göra allting förvirrat för de stackare som håller sej inom familjen, so to speak.

 

Hur fan skulle jag ha vetat att det här var Sydafrika?

 

Oh undrade varför de sålt biljetten på Samui till oss när han var thai, men jag visste väl för fan inte att det här var Sydafrika, så jag hade inte nämnt något om att han var thai när jag köpt biljetten. Det hela var ju helt sjukt. Jag fräste till Oh att om han trodde att jag tänkte åka lokalbuss och yada yada (kommer inte ihåg allt), var så förbannad, och när Oh inte svarade på mina galenskaper, utan bara tittade på mej fräste jag:

 

”Fuck my ass NO!”

 

Var kom det ifrån då? Oh såg lite förvirrad ut, som om han också undrade var den repliken kom ifrån, men förmodligen mest för att han undrade vad det betydde. Så här i efterhand undrar jag också vad det betydde.

 

Sen när slutade jag åka lokalbuss?

 

Jag brukade älska att åka lokalbuss. Överallt. Lokalbefolkningen tyckte alltid det var så roligt när utlänningarna dök upp på deras bussar och när de ville kissa väntade man gärna lite extra på stationen tills de vita idioterna var klara. Men nej, jag gillar alltså inte detta längre. Jag har blivit gammal och bekväm tydligen. En sida jag inte alls gillar hos mej själv. Ingen bohem alltså längre, utan en lyxbackpacker… huga…

Det var inte pengarna det handlade om, det var beteendet!

 

När vi väl fick en tuktuk och kunde åka därifrån var jag så arg att jag var både lipfärdig och skakig. Oh tog det hela mycket lugnare, och sa att han förstod saken. Jaha. Han trodde först att det handlade om pengarna för mej, men blev snart varse om att det handlade om helt andra saker för min del, precis samma saker som han själv kände.

 

Hur som helst var vi på väg till stationen och när vi väl kom dit fanns det ingen buss, den hade redan gått. Men som tur var fick Oh tag i biljetter till ngn VIP-buss, och vi kunde lifta med en annan buss så att vi kom ifatt VIP-bussen.

 

Ibland älskar man bara Thailand och thailändare – de ordnar allt! Inga problem!

 

Förutom de som har med faranger att göra. Sista gången jag åker farangbuss säger jag ju. Bojkott!!!! Big time!

 

Till min glädje insåg jag, när vi såg vår VIP-buss, att det var en likadan som den jag och Lina åkt med. Lucky lucky!!! Nöjd som en liten loppa var jag när jag gled ned i det breda sätet, fick min filt, min lilla matlåda full med kakor, vatten och festis.

Varför i hela fridens namn ville man åka trång, sunkig farangbuss när man kunde åka fin thaibuss som var mer VIP-buss än farangbussarna någonsin varit?

 

Min glädje grusades dock lite eftersom det fanns ett helt gäng farangkillar ombord. Ja se, vem är det nu som är rasist?? Hädanefter när jag ska någonstans så blir det lokalbuss, VIP givetvis eftersom jag blivit mätt och belåten som en fet gammal katt, men det är ändå en thaibuss.

 

Aldrig mer en farangbuss!!!

SparaSparaSparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

What about these then?

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *