CategoriesResor

Lokaltrafiksnostalgi

De senaste dagarna har jag funderat mycket på lokalbussar och allt man fått utstå på dem; roligt och mindre roligt. Givetvis utlöstes den här nostalgitrippen av händelsen i Surat Thani, när min pojkvän var för mycket thai för att åka med de vita människorna.

 

Det har varit många lokalbussar genom åren; särskilt de tidiga resorna, för då var man så snål så man fick ju inte ens köpa en Twix i Kina, för den kostade lika mycket som 2 st portioner med stekt ris och grönsaker.

 

ÄVEN OM MAN ALLTID FÅR STÅ UT MED INHEMSK MUSIK PÅ HÖGSTA SKRÅLVOLYM OCH ALLMÄNT STIRRANDE, SÅ HAR DET SIN CHARM ATT VISTAS SÅ NÄRA LOKALBEFOLKNINGEN.

 

Det är ju lite därför man är ute och reser. Det är ganska roligt att vara de enda utlänningarna ombord, för det innebär att de tar väl hand om en. Oftast. De tycker det är roligt att vi åker med. När vi behöver gå på toaletten stannar de och de väntar tills vi är klara, om det så tar 1 timme. Inga problem!

Nedan följer några upplevelser som stannat kvar i minnet särskilt väl: 

 

Xi’an, Kina:

På väg hem till guest houset från någonstans fylldes vår buss ganska snabbt. Asiater är ju som de är, och precis när man tror att nu går det faktiskt inte in fler människor här, för det är en riktig sillburk, så tränger sej ytterligare ett tjugotal små kineser på bussen.

 

Jag och Pernilla stod ganska lämpligt vid varsitt fönster. Där fanns givetvis inget glas i fönsterrutorna. Vi hängde mer eller mindre ut genom dem, för vi fick inte plats inuti bussen. Jag tyckte synd om de som satt på sätena där jag stod.

 

 

BUSSEN FICK ALLT SVÅRARE ATT ÖVERHUVUDTAGET KÖRA, EFTERSOM DEN VAR SÅ FULL = EN ENORM TYNGD.

 

När bussen inte kom någon vart och ännu fler skrattande kineser fortsatte att tränga sej in genom dörrarna fick jag panik, så jag och Pernilla klättrade ut genom fönstrena där vi stod. Vi promenerade sedan hem, och när vi efter ett femtiotal meter vände oss om stod bussen fortfarande kvar, för den orkade inte köra pga överbelastningen.

 

VI FÖRSTOD ATT FÖR KINESERNA VAR DETTA FÖRMODLIGEN NÅGOT AV ETT KVÄLLSNÖJE, SOM VI INTE FÖRSTOD MYCKET AV.

 

Så här i efterhand är denna buss en av de roligaste och märkligaste upplevelserna jag har av lokaltrafik någonstans i världen.
 
 

Random tåg i Kina:

Att åka lokaltåg i Kina är också ganska kul.

Det finns olika klasser och vi brukade på den tiden det begav sig vanligtvis välja en “2:nd class sleeper”. Pernilla ville naturligtvis åka “2:nd class sitter”, vilken bestod av hårda träbänkar, men där satte jag stopp på vansinnet! Jag var smart nog att inse att 36 timmar på en träbänk i trängsel med en hel hop kineser inte är så kul, inte ens att minnas i efterhand, så jag vann slaget.

EN SLEEPER BESTÅR AV EN SLAGS KUPÉ, UTAN DÖRRAR, MED 6 BÄDDAR “INUTI”, UNGEFÄR SOM DEN INDISKA VERSIONEN NEDAN.

 

Pernilla snarkar i hettan på ett tåg i Indien.

 

Jag/vi hade ännu inte lärt oss något om tågen så jag blev glad när jag fick underslafen. Det var helt ok när man väl sov, men kl 6 på morgonen satte de på den där kinesiska låten, som jag 17 år senare fortfarande letar efter, på högsta volym, och då skulle alla “upp och hoppa”.

 

“Hoppa” innebar att de skulle sitta hos mej, på min slaf. De föste helt sonika undan mej och trängde sej ned vid mina fötter och jämte andra kroppsdelar, dukade upp sina kycklingfötter och andra delikatesser.

 

Nästa tågresa fick jag slafen i mitten, lyckliga mej tänkte jag då. Då visade det sej att jag hade någon psykopat under mej som låg och spottade hela tiden, i vanlig kinesisk ordning. En av gångerna rakt i nyllet på mej. Föga mysigt. En gröngul loska rakt på kinden. Och hur lyckades han med detta? Han låg under mej, så han måste ju ha siktat väl – spotta på utlänningen, det ger extra poäng. När han inte spottade tyckte han det var roligt att roa sej med att dunka och sparka i min slaf.

 

Hampi – Goa, Indien:

I Indien (och Nepal) åker man som backpacker helst på taket när man åker buss. Åtminstone gjorde man det på 90-talet när jag var där. Det är en helt otrolig utsikt; landet är väldigt vackert, plus att man slipper trängas med diverse löst folk som stirrar och tafsar på en inne i bussen.

nepalJag och ett gäng nepaleser på en trevlig bussresa i Nepal.

 

Hur som helst när vi kom till gränsen till Goa, så var vi tvungna att klättra ned, för i Goa är det inte tillåtet att åka på taket. Muttrande klättrade jag ned och kikade in i bussen. Där fanns naturligtvis ingen plats, eftersom bussen redan var överfull och vi var flera stycken som suttit på taket.

 

Busschauffören trängde undan några stackars kvinnor längst bak i bussen och visade på en plats ungefär 10 cm bred. Där skulle jag sitta. Jag visade på platsen och pekade sedan på min rumpa och ruskade på huvudet. “Nääää, jag är för bred”. Indierna skrattade.

 

Det slutade med att vi stod intryckta precis innanför dörren längst bak i bussen. Precis bakom mej satt några indiska män och framför mej stod en också. Den som satt bakom tyckte det var lämpligt att köra upp sin fot mellan mina ben, och han som stod framför insåg att det var ett ypperligt tillfälle att tafsa på en slampig vit kvinna – förmodligen ett drömtillfälle.

 

JAG FRÄSTE TILL BÅDA TVÅ ATT LÅTA MEJ VARA, MEN DE ENVISADES MED ATT RABBLA FRASEN: NO PROBLEM. JAG UNDRADE OM DE ENS VISSTE VAD “NO PROBLEM” BETYDDE.

 

Jag kunde dessvärre inte röra mej så jag kunde inte handgripligen göra något åt saken, inte ens slå mig fri. När mannen framför mej började gnida och rulla på mina bröstvårtor försökte den holländska killen i vårt sällskap komma till min räddning, genom att försöka slå honom på käften, men det hjälpte föga.

 

Min enda räddning var när bussen så småningom stannade. Då sprang jag ut, snabb som en vessla, och upp på taket. Vägrade helt sonika att komma ned igen. Till slut gav både konduktören och chauffören upp och lät oss sitta kvar resten av resan.

 

Detta är nog i särklass den värsta upplevelsen i mitt liv. Aldrig någonsin har jag känt mej så hjälplös. Att inte kunna röra sej medan två stycken tafsar. Fy fan för indiska män säger jag.

 

Bussen till Haridwar, Indien.

Indonesien:

Jag och Helena skulle åka till, jag minns inte ens, tror det var bussen som tog oss till Flores. Det var en buss med hårda säten, som vanligt.

 

DEN ENDA AIRCON SOM FANNS VAR ATT ALLA FÖNSTER VAR BORTTAGNA, SÅ VINDEN KUNDE BLÅSA RAKT IGENOM.

 

Jag och Helena var naturligtvis de enda utlänningarna…

 

När vi hoppade på denna buss stod de först i drygt 1 timme på tomgång på stationen. Tomgång är inte riktigt lika illa i Asien, som hemma. I Asien är det nästan ett krav att konstant stå på tomgång. Känns meningslöst att vi har max 1 minut hemma…

 

Sedan begav sej bussen. Trodde vi. Den körde bara ett halvt varv runt stationen och plockade upp en man som väntade på baksidan. Sedan körde vi vidare varvet runt för att slutligen stanna på samma ställe igen. Ok.

 

Ett tåg i Indonesien (Jakarta-Surabaya om jag inte minns fel).

 

DET HÄR BORDE VARIT DET FÖRSTA TECKNET ATT DEN HÄR RESAN SKULLE BLI ALLT ANNAT ÄN NORMAL.

 

När vi äntligen kom iväg; vi skulle åka över hela natten, det var en väldigt lång resa, så satte chauffören på ett band med inhemsk pop/rockmusik. På högsta volym. Det skulle bli en lång natt, insåg vi.

 

Snart upptäckte vi att en av låtarna spelades extra mycket. Varför? Jo för på bandet var samma låt inspelad 4 gånger (insåg jag senare, när jag köpte bandet själv pga att jag blivit hjärntvättad att faktiskt tycka om låten!). När jag frågade busschauffören vem det var som sjöng på det hemska bandet fick jag svaret:

OOH, THE MAN FROM TIMOR.” JASÅ HAN…

 

Vi försökte sova, men det var inte det lättaste, som att sova på ett disko. Efter ett tag fick vi nervösa sammanbrott och skrattade tills vi grät, och sedan somnade vi helt utmattade.

ALIEN INVASION?

 

Helt plötsligt vaknade vi av att det var alldeles tyst. Bussen stod still. Den var helt tom. Va? Hade vi kommit fram och alla hade gått av, men inte sagt till oss? Vi tittade ut. Det var kolsvart ute. Vi gick försiktigt ut ur bussen och såg oss omkring. Vi stod mitt ute i ingenstans – i djungeln, parkerade halvt om halvt nere i diket.

 

Snart hördes ljud från en moské och då trillade femöringen ned. Bussen hade stannat för det var bönedags.

 

I slutändan kom vi dit vi skulle, om än ganska möra och slitna.

 

På resan tillbaka till Bali, från Flores tog vi flyget istället…

 

JA JAG VET EGENTLIGEN INTE VARFÖR JAG SLUTAT ÅKA LOKALTRAFIK, DET SKAPAR JU SÅ MÅNGA ROLIGA MINNEN MAN KAN DELA MED SEJ OCH SKRATTA ÅT. I EFTERHAND I ALLA FALL.

SparaSparaSparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

What about these then?

One thought on “Lokaltrafiksnostalgi”

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *