CategoriesDjur

Vargens framtid. Vilken framtid?

Det pågår ständiga debatter om vargen i vårt svenska samhälle, år ut och år in. Jag har skrivit om vargen förut (på en annan blogg), men jag kan inte låta bli att skriva om den igen, och kommer förmodligen skriva i framtiden också. Det känns som om det behövs. Det känns som om människor måste vakna nu.

VI MÅSTE INSE ATT VI INTE KAN ELLER FÅR UTROTA ARTER PGA VÅR EGEN BEKVÄMLIGHET, PGA ATT VI UPPLEVER EN STÖRNING I VÅR VARDAG.

 

Självklart förstår jag hur tråkigt det är att förlora t.ex. sin hund till en varg. Lika tråkigt som det är att förlora sin hund i en bilolycka. Men vi har ändå ingen rätt att påverka naturen på det sättet som många vill och tycker att vi bör.

På juldagen 2011 läste jag i Aftonbladet en debattartikel av en mycket inskränkt sorglig ursäkt för människa; Magnus Bohman. En nybliven pensionär som inte blivit visare med åldern men som envist engagerar sig i frågor han inte förstår sig på. Needless to say, så blev jag extremt upprörd. All orättvisa och idioti som drabbar djur och barn gör mig så in i ”#!!@(()& förbannad.

VARGENS SORGLIGA FRAMTID

 

Vargens framtid är en sak som får mig att vilja skrika rakt ut och bara spotta av raseri på dessa idioter som framhärdar att djuret inte är utrotningshotat, samt att den inte förtjänar att få leva för den gör vardagen jobbig för de således mentalt hämmade människorna som bor på landsbygden i närheten av deras revir.

JA, JAG VET, JAG VILL SOM EN VETTVILLING SPOTTA PÅ DEM OCH KALLA DEM MENTALT HÄMMADE (SOM OVAN), FÖROLÄMPA DEM; ALLT I HOPP OM ATT DET FÅR DEM ATT VAKNA UPP.

 

Men jag är säker på att det tyvärr inte hjälper. Jag är smartare än så, men jag vet inte hur man för krig emot dessa människor. Jag själv är faktiskt tillräckligt smart för att inse att vi behöver djuren, vi behöver alla arter som finns kvar på vår jord, ÄVEN i de fall vi inte förstår deras effekt på vårt eko-system. Det är inte en tillräcklig anledning att utrota en art för att vi inte förstår vad de fyller för funktion.

DET ÄR INTE EN TILLRÄCKLIG ANLEDNING ATT UTROTA EN DJURART FÖR ATT DEN SKAPAR PROBLEM FÖR OSS.

 

Det är dags att vi vaknar upp och inser att det här tankesättet är förgånget, hör hemma hos den primitiva människan, dvs de som under 1800-talet medvetet lyckades utrota vår svenska varg.

1979 VAR HAN MOL ALENA…

 

Vi svenskar började medvetet att utrota vargen i början på 1800-talet och 1966 fridlystes den pga att det fanns för få vargar kvar. Man uppskattade siffran till högst 10 stycken. 1979 var livet ensamt för den svenska vargen, riktigt ensamt. Han hade bara sig själv, och ingen annan. Vargen är ett flockdjur och det är inte mycket till flock med en individ, så den stackarn mådde nog inte alls särskilt bra – rent mentalt.

TÄNK VAD TREVLIGT DET VAR PÅ LANDET OCH I SKOGARNA DÄR UPPE NORRÖVER – 1979! DET VAR TIDER DET!

 

Livet på landet måste ha varit party och high life varje dag, och varje natt. Ingen som dödade några får och man kunde vara ute och jogga mitt i natten, släppa sina barn vind för våg. Herregud, vilken utopi!

Under 1980-talet visade det sig att vi fick varg igen, och det måste ju ha varit detta lössläppta liv som landsortsborna levde som lockade hit den, så klart. De nya vargarna invandrade från Finland/Ryssland, och av denna vargart finns det så väldigt många individer; mellan 213-252 i hela Skandinavien (vintern 2009).

2010 VAR ETT SORGENS ÅR

 

2010 införde man för första gången på 55 år en licensjakt på varg; man hade då ”rätt” att döda mellan 23-41 vargar; en godtycklig siffra på 27 sattes, men i verkligheten fälldes minst 28. Det är svårt att veta exakt. Denna jakt, denna tragedi som aldrig skulle ha hänt genomfördes enligt Leif Kihlström av politiska skäl:

 

“Vargjakten är sanktionerad av riksdagen och kommit till enbart av ­politiska skäl ledd av en stark jägarlobby, genomförd av svaga politiker. Vilket annat fredat djur skulle vi införa jakt på som endast består av cirka 200 djur?”

JAG HÅLLER FULLSTÄNDIGT MED.

 

Vad gäller vargens enorma hot mot den svenska lilla människan så säger Svenska Rovdjursföreningen att hunden (som var och varannan människa har i sin ägo) har dödat fler människor i Sverige under de senaste 50 åren än vargen har gjort i hela Europa. Tänkvärt kanske. Människans bästa vän kommer från människans fiende – vargen. Allihop.

 

“Var finns då de positiva konsekvenserna av vargar på landsbygden? Jag hittar inga, men de måste ju finnas. Varför skulle vi annars införa vargar i Sverige och betala hundratals miljoner av skattemedel varje år? Ekvationen går inte ihop.”

 

Bohmans ord gör ont i mitt hjärta, gör ont i min själ, gör ont i huvudet. Jag vet inte ens om jag orkar förklara för en sån liten människa vad de positiva konsekvenserna med djur är.

DET MAN MÅSTE GÖRA ÄR ATT FUNDERA UT VETTIGA SKYDD MOT VARGEN, INTE ATT UTROTA DEN.

 

Om man inte tycker om djur och natur, varför bor man då på landet? Varför bor de kvar om det är så illa?

När jag idag satte mig ned för att skriva detta såg jag ett underbart debattsvar på Bohmans ”Hjälp oss att bli av med vargen”, skrivet av ett pensionärspar vid namn Kjell och Solveig Wadelius. De menar att vargen inte är ett problem i den bemärkelsen och att vi liksom tidigare generationer kan leva i en natur där även vargen får plats.

Jag blir rörd av att det finns människor på landsbygden i vårt vackra land som uppskattar naturen och dess invånare. Ja jag vet att det självklart finns vettiga människor därute, men tyvärr får vi bara höra denna ensidiga harang där vargen är den största boven i mannaminne. Jag är trött på den och jag vill inte höra dessa klagomål längre.

Jag är till och med så innerligt äcklad av dessa åsikter att jag helt ärligt tycker att: JAMEN FLYTTA DÄRIFRÅN DÅ! Om vargen är ett så stort problem och ni inte vågar gå utanför dörren så flytta från vargens rike. Bosätt er i någon stad där det inte finns vilda djur på samma sätt.

DET ÄR VÄL INTE PRECIS SÅ ATT MAN FLYTTAR IN I THE BRONX (NEW YORK) OCH VILL UTROTA ALLA AFROAMERIKANSKA INVÅNARE. ELLER? DET KANSKE ÄR DET MAN GÖR OM MAN ÄR EN IDIOT…

 

Nu kan jag höra protesterna – “men vi har ALLTID bott här ute, det är mina föräldrars hus” och så vidare. “Det är inte samma sak, det är bara djur vi talar om.”

Svar på protest 1: man kan inte alltid förvänta sig att allting alltid ska flyta på som det alltid har gjort, livet är inte statiskt. Du kan inte stiga ned i samma flod två gånger. Ibland får man anpassa sig. Är det inte vettigare då att vi anpassar oss efter miljön än att anpassa miljön efter oss?

Svar på protest 2: det är precis samma sak. Vi tror att vi utvecklats, men en sån här sak bevisar bara hur lite vi egentligen har det. Vi har ingen respekt för andra arter, knappt ens respekt för oss själva. Vi vill forma allting efter våra egna behov och skapa en värld där vi har full kontroll, där vi bestämmer var djuren ska leva, i inhägnade reservat. Så vi lättare kan hitta dem när vi ska skjuta dem…

Jag undrar om vi kommer sitta där en dag, överlyckliga över att vi inga djur har kvar eftersom de ändå ställde till det i vardagen. Eller om vi kommer vara tillräckligt upplysta för att förstå den enorma tragedi det innebär att ha utrotat alla våra värdefulla djurarter?

MIN CHANSNING ÄR ATT TILL OCH MED DÅ KOMMER DESSA SMÅ MÄNNISKORS RÖSTER BULLRA ÖVER OSS ANDRAS; RÄTTFÄRDIGANDE OCH ARROGANTA.

JAG HOPPAS JAG BLIR UTROTAD INNAN DESS…

 

Om man går in på Svenska Rovdjursföreningens hemsida så kan man läsa lite om vargen. Gör det innan ni svarar på mitt inlägg.

What about these then?

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *