CategoriesThailand

Koh Chang – vilken nit

Koh Chang – vilken nit

Koh Chang – ett rejält lågvattenmärke. Åtminstone när jag besökte ön, under lågsäsong… Jag har hört så många lovorda ön, så ja, det kan ha varit jag… 🙂

 

Hm, utan att ljuga eller överdriva kan jag nog påstå att Koh Chang inte riktigt var vad jag hade tänkt mig. Jag hade tänkt mig en snudd-på-paradis-ö, men fann i stort sett bara en ö med en huvudväg som går från ena västkustens södraste punkt – fiskebyn Bangbao till den andra östkustens södrasta punkt – fiskebyn Salakphet. Vägen går alltså inte runt ön, utan från en punkt till en annan.

 

Koh Chang är den 3:e största ön i Thailand, om man räknar med Phuket (som ju faktiskt egentligen är en halvö), och här bor ca 5000 människor. Chang betyder elefant på thailändska och ön har fått sitt namn eftersom den har formen av ett elefanthuvud.

 

Innan jag åkte hemifrån googlade jag lite på nätet om ön och fann till min fasa att det skulle vara ”svenskarnas nya paradis”. Usch tänkte jag och såg en Koh Lanta framför mig, som inte hör till någon av mina favoriter. Jag tycker inte alls om Koh Lanta faktiskt. Vet inte varför egentligen; ibland kommer man ju bara till ställen som man instinktivt inte gillar, men kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som är fel.

 

Inget direkt konkret som är “fel” med Koh Chang, jag bara gillar inte ön.

 

Så är det här också. Allt känns fel. Jag har dock inte sprungit in i så många svenskar, så det var ju positivt i alla fall, och jag har kunnat vara mycket ensam, vilket också är positivt just nu. Jag har kunnat fokusera på mig själv, och det är ju hemskt positivt, med tanke på att det var därför jag kom hit. Så egentligen positivt alltihop, men…

 

MEN, jag trodde att eftersom Koh Chang inte är så exploaterat som t ex Koh Samui eller Phuket, så skulle jag finna lite kultur, lite mer Thailand. Men icke sa Nicke.

 

 

Koh Chang är en ö helt uppbyggd för turister, och sånt avskyr jag. Visst, jag gillar att jag kan sitta här i mitt lilla A/C-rum och avnjuta kylan samtidigt som jag surfar på nätet, det ska jag inte förneka. Men jag gillar också att kunna gå ut från mitt rum och slå mig ned på en sunkig restaurang där de serverar thai-mat från en meny som jag inte kan läsa, eller att jag slipper se alla indiska skräddare sittandes utmed vägkanten som säger: ”Tjena, hur e leget?” på ren svenska.

 

Eller att kunna avnjuta min lunch på stranden utan att det hänger en massa försäljare på min sarong som vill sälja allt de har till ett ”special price for you, my friend”.

 

En annan negativ sak med Koh Chang – nästan stört omöjligt att hitta en restaurang på stranden!

 

WHAT??? Trodde det var lite av Thailands grej. Men ack nej. På Kai Bae, stranden där jag bor, finns ingenting på stranden. Det är inte mycket till strand heller om jag ska vara ärlig, men eftersom det har ösregnat sedan jag kom hit, så har jag inte engagerat mig så mycket i stranden faktiskt.

 

På Had Sai Kao (White Sand Beach) hittade jag restauranger och barer på stranden, så där är lite mysigare. Men också ännu mer turistfälla. Stranden där är långgrund och jättefin, så den kan man inte klaga på faktiskt.

 

koh chang

 

Det finns så mycket strömmar här; varningsskyltar överallt, och tips om hur du tar dig ut ifall du fastnar. Känns ju jättekul att springa ut och ta ett dopp efter man läst en sådan. Jättekul!!!

 

 

Off I went to Bangbao

 

Häromdagen tog jag en ”taxi” (tuktuk) till Bangbao. Ville kolla upp om det var ett ställe som jag kunde tänka mig att bo på, är lite trött på Kai Bae. Det verkade mysigt; det lilla som jag googlat fram, så off I went.

 

Det kostade mig 200 baht att åka dit, eftersom åååå, det är sååå långt bort och det är ingen som åker dit och blahablaha. Jag gick med på priset. De var rätt söta som körde, ett thailändskt par, för när de släppte av mig var de noga med att tala om för mig vilken tid jag skulle ta taxi hem, och vad de kostade och när de slutade gå. Jag hade 2 ½ timme på mig innan taxibilarna slutade gå. Det skulle jag väl hinna tänkte jag positivt.

 

Turistfällan Bangbao

 

Bangbao var en jättestor besvikelse. Bara turistshoppar överallt och svindyra matställen. Givetvis serverade de seafood, och säkerligen jättegod sådan, eftersom det är en fiskeby, men när man inte äter det så spelar det ingen roll hur god den än är. Så det blev ingen mat där, och knappt 15 minuter senare stod jag vid taxistationen och väntade på att få åka hem.

 

Jag åkte till Lonely Beach, som ska vara Backpacker-paradis. Asch, vilken besvikelse den också. Jag lyckades dock hitta ett matställe som var ok. Sedan gav jag upp alltihop och åkte hem igen.

 

Friterad kyckling med Som Tam – favorit!

 

Upptäcksfärd till andra änden av ön

 

Igår var jag ute på upptäcksfärd igen. Det var den första regnfria dagen igår, så jag ville passa på. Jag tänkte minsann bege mig till Salakphet, vilket då som sagt är fiskebyn på östra sidan. När jag skulle hoppa på taxin sa han att “hm ja, det går taxi dit kl 15”.

 

Äh, vilket skitsnack tänkte jag och hoppade på. Kan säkert ta mig från piren dit ändå.

 

Väl vid piren ville han köra mig till Salakphet för 1000 baht. Ja eller hur!!! Nej, tack, sa jag, det var alldeles för dyrt. Han visade mig en prislista som hängde på väggen i ett av taxiskjulen. Där stod faktiskt 1000 baht!!! Men kl 15 skulle det gå en taxi, som jag kunde betala bara 100 baht på. Klockan var 12…

 

Vem pallade att tillbringa 3 timmar vid piren där det inte fanns ett jota att göra?

 

koh chang

 

Efter många om och mycket funderingar bestämde jag mig för att åka tillbaka hem. “Jamen nu får du vänta på fler folk.” Vi var bara 2 st som ville åka. Det räckte inte, vi måste vara 12, och om vi ville åka nu fick vi betala 700 baht. Efter 100 år kom äntligen båten, men ändå inte tillräckligt med folk. Vi väntade och väntade. Jag höll på att svimma av värmen. Har ju knappt hunnit vänja mig eftersom jag bara varit inne i mitt A/C-rum ju och här är det kallt och gott.

 

Jag erbjöd mig att betala 10 gånger så mycket som alla andra, bara vi kom iväg – men nej, det gick inte de andra med på!?

 

Till slut blev jag så less, så jag sa till chauffören att jag kunde betala 400 baht om thaiarna bara betalade sin del (60 baht var). Tyckte jag var en jättebra deal. Det var 4 thaiare och jag; och då kom vi upp i 640 baht. 60 baht tyckte jag att chauffören kunde bidra med. Han pratade lite kort med de andra passagerarna som helt sonika ruskade på huvet. Nä det verkade inte som om de ville detta.

 

Någon blev hämtad av familjen och kvar satt vi andra 3 stycken idioter!

 

Jag blev ännu mer less och beslutade mig för att gå. Det är ju bara hm, sådär ett par mil, och i den här stekheta solen kan man ju inte annat än få solsting efter någon kilometer i det här backiga landskapet. Men jag var så irriterad så jag sket fullständigt i det. Jag började gå och hamnade uppe på ett litet berg där det fanns ett kinesiskt tempel av något slag. Sprang runt där en stund, eller satt mest, umgicks med den söta hunden som la sig på bordet när jag kom upp.

 

 

Sedan traskade jag ned igen och fortsatte min promenad. Jag hade väl gått cirka en halvtimme när en taxi dök upp bakom mig. Jag fick åka hem för 100 baht. YEY!

 

Ibland lönar det sig att vara envis och snål – det dyker alltid upp bättre alternativ runt knuten.

 

Summan av den här historien var helt enkelt att jag inte ens kan åka på sightseeing på den här ön, för då blir jag ruinerad, alternativt dör av tristess och värmeslag.

 

SparaSpara

SparaSparaSparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

What about these then?

One thought on “Koh Chang – vilken nit”

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *