CategoriesLife As Me · Religion/Andligt

Belöna dig själv med tid…

Belöna dig själv med tid…

Efter att ha tillbringat en månad på Koh Chang och ägnat mig åt väldigt mycket filmtittande, en hel del skrivande och en enorm mängd soul searching inser jag med sorg i hjärtat att det är väldigt få människor som någonsin i livet får möjlighet till detta; att spendera tid med sig själv och enbart fundera på vad som gör livet värt att leva, för just en själv.

 

Jag läser just nu böckerna om munken som sålde sin ferrari. Det är 2 st böcker och de är oerhört bra, fulla med värdefulla tips om viktiga insikter och hjälpmedel för att förverkliga sitt fulländade jag. Jag läser dem dessutom i precis rätt tid – just nu är jag mottaglig.

 

“När eleven är redo uppenbarar sig läraren.”

 

Javisst är det så som detta urgamla buddhistiska talesätt säger. Jag är redo och nu ser jag hjälpmedel överallt, vart jag än vänder mig, och jag är övertygad om att jag kommer att nå det där stadiet jag så ivrigt söker. Just för att jag behöver det för att komma till nästa steg i min utveckling. Annars kommer jag ohjälpligt stå kvar och stampa på samma plätt i resten av mitt liv – det är nu eller aldrig, folks.

 

De flesta människorna går igenom livet och bara reagerar; reagerar på de händelser som livet skänker dem, som de måste hantera/ta itu med. De har inte tid med annat, fokus är att överleva. Jag säger inte att detta på något sätt är fel, men det slog mig häromdagen att världen är full med människor som varken har tid eller möjlighet att ägna sig åt den lyx som självransakning faktiskt är. De är kanske fattiga, eller kanske medelsvensson, men de prioriterar sin familj, för vem ska annars sätta maten på bordet?

 

När du har någon att ta hand om, så kan man inte bara plocka ihop sina grejer, resa sig och gå, för att man vill göra något så själviskt som att söka sitt riktiga jag.

 

Det förstår jag och det är synd, för alla förtjänar verkligen det här. Vissa av er kanske tror att ni inte behöver det, men jag är övertygad om att ni särskilt behöver det om ni inte tror det. Men det kanske är så att i detta livet är det inte meningen att vissa ska hitta sig själva, det är inte deras livsuppgift, denna gången. Och vet ni vad, det är helt ok.

 

Vi är alla här för att lära oss olika saker, och vi befinner oss alla på olika stadier.

 

Det är så livet fungerar, och det är alltid så livet kommer att fungera. De jag tycker riktigt synd om är de som har möjligheten att åtminstone ge det en chans, att försöka hitta sig själv och vara sig själv trogen, men inte gör det. Det är tragiskt.

 

Det finns inget så tragiskt som en människa som på sin dödsbädd inser att han inte gjorde det där som han verkligen brann för, eller att han förnekade sig själv, för att han inte vågade.

 

Det är tragiskt. Det finns bara en människa i hela världen du är skyldig något över huvudtaget och det är dig själv – du är skyldig dig själv att göra det bästa av ditt liv, det bästa av dig. Att inte ens försöka är att ge upp, och det är det enda misslyckandet du kan göra.

 

Jag upptäckte på Koh Chang (och jag vill bara inflika att detta är något jag velat göra många år, men av någon anledning kommer det alltid något emellan – killar, vänner, whatever) att tillbringa tid ensam med sig själv och bara sig själv ger så fruktansvärt mycket mer än man någonsin kan tänka sig. Precis som jag trodde, men man måste våga försöka.

 

Känner ni er skräckslagna eller uttråkade vid tanken att bara ha er själva att prata med, att bara ha er själva att äta middag med dag ut och dag in? Börja smått, börja med att tillbringa en dag i ensamhet och utöka. Det är inget farligt.

 

Är det så att det värsta du kan tänka dig är att vara ensam så kanske det är precis det du behöver.

 

Det kanske är din livsuppgift; att lära dig att leva med bara dig själv. Eller så är det något helt annat. Men jag lovar att du lättare kommer att hitta din uppgift långt borta från sorlet, och ensam i dina egna tankar, utan påverkan från andra.

 

Jag älskar filmen ”En gång i Phuket” , och den dök verkligen upp när jag kunde relatera till den. I filmen finns en typisk hippieresenär – sådana där som man bara stöter på i Thailand och i Indien, och man kan skratta åt karaktären Gitte när hon ska gå in i ”silence” för det är så patetiskt på något vis, så typiskt hennes karaktär som “trendig hippie”, och jag har alltid tvivlat på äktheten i allt de gör, då det enda de verkar vara intresserade av är att bli höga på ett eller annat.

 

Men själva grejen att vara i tystnad eller att inte tala är något som utövas av visa män/kvinnor och det funkar förmodligen, nu har jag inte testat så jag kan inte utvärdera, men jag kan inte påstå att jag pratade väldigt mycket med någon under dagarna på Koh Chang. Jag tycker om tystnaden och lugnet, jag tycker om att vara för mig själv och att leva i min lilla bubbla där jag själv är centrum och det viktigaste i världen. I slutändan är det ju bara en sak som gäller:

 

Du kom in i världen ensam och det är så du kommer lämna den. Lär dig att tycka om och uppskatta den personen så faller allt annat på plats också.

What about these then?

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *