CategoriesLife As Me

I trygghetens spår…

Jag satt idag egentligen och skrev på ett helt annat inlägg om ett helt annat ämne, men när jag läste artikeln i DN om tryggheten som måste förbjudas, blev jag ivrig att skriva om något helt annat.

 

Måste ju följa mitt hjärta! 😉

 

För drygt ett år sedan så skrev jag om mentaliteten i Sverige, i samhället, om hur vi är uppfostrade att aldrig ge oss ut på några riskabla äventyr av rädsla att det inte ska gå vägen. Att vi inte ens försöker för det kan ju vara så att vi inte klarar av det, att vi inte lyckas.

 

Varför ens försöka; vi kan ju bli besvikna. Och ledsna. Och sårade.

 

Men så kan det ju vara så att vi lyckas, att vi växer som personer och att livet blir mycket bättre än det var tidigare. Men nej, dumt att ge sig in i den leken.

 

Den här debattartikeln i DN satte fingret på precis allting jag menade när jag skrev mit inlägg. Och lite till.

 

Vad är definitionen av en svensk?

 

Att vara svensk innebär att vara en i mängden, att inte sticka ut och inte tro att man är något.

Man ska vilja samma saker som alla andra och man ska absolut inte vilja gå sin egen väg, eller söka sig själv.

Man måste också ständigt komma på nya ursäkter till varför man inte ska leva sitt liv, utan hellre sitta instängd i ett låtsasliv, för det är bra att vara trygg. Att man samtidigt aldrig får uppleva något spelar ingen roll, för man är trygg, och det är ju det som är viktigast!

 

Att vara trygg är något som verkligen uppskattas av oss svenskar.

 

Att få kunna leva ett liv i trygghet och inte uppleva några katastrofer (naturkatastrofer är ju dessutom tack och lov så ovanliga i Sverige) eller tråkiga upplevelser alls.

Det är väl egentligen vad varje normal förälder önskar för sina barn, men istället borde de faktiskt önska att deras barn gick igenom livet och lärde sig av sina erfarenheter, att de tog till sig de katastrofer som livet kom med på ett bra sätt och lärde sig att ta sig ur dem på ett bra sätt.

 

Om du aldrig går igenom några dåliga erfarenheter, hur ska du över huvudtaget kunna lära dig något med substans?

 

Precis som i artikeln: om du aldrig ramlat så gör det fruktansvärt ont när du väl gör det och du vet inte hur du ska hantera det heller. För alla ramlar någon gång – förr eller senare, oavsett hur tryggt ditt liv är eller har varit.

 

Livet blir så ytligt när du aldrig gått igenom något som utmanat dig eller format dig på ett eller annat sätt.

 

Curlingföräldrar är väl egentligen inget svenskt fenomen om än det är väldigt starkt i Sverige, förmodligen för att vi har detta trygghetsbehov inom oss. De curlade barnen som nu i mängder kommer ut i arbetslivet har inget säkerhetsnät över huvudtaget, för deras föräldrar har skyddat dem från alla dåliga erfarenheter, i hela deras liv. De har även sett till att samhället skyddar dem, till och med sett till att ”skolor” inte är elaka mot dem, inte sätter elev mot elev i tävlingar så att någon blir ledsen för att de förlorar.

 

I sina ivriga försök att skydda sina barn inser de inte att de förstör sina barn.

 

De curlade barnen klarar sig inte i livet själva, de står helt handlingsförlamade i det som kallas livet och vet inte hur de ska bete sig. Och varför ska man vilja bete sig när det ändå inte spelar någon roll? Dina föräldrar accepterar ju ändå allt du gör – utan att sätta gränser, för åh hemska tanke, att sätta en gräns för ett barn kan ju göra barnet ledset. En gräns lär inte barnet rätt och fel tydligen längre som när jag var liten.

 

Den svenska lagen är till för att skydda individen… från sig själv… inte från andra!

 

Jag har också ofta funderat på det här med lagar – de lagar som finns för att skydda individen. Att bära hjälm, bilbälte, förbuden av otillåtna substanser osv. Dessa lagar skyddar mig själv som individ, och skadar sällan någon annan än mig själv, om jag inte följer dessa lagar, så vad har staten med det att göra?

Om jag vill utsätta mitt liv för fara borde det väl vara upp till mig? Nej, det är det absolut inte, för om du inte förstår bättre så måste vi ju ta hand om dig. Vi måste skydda dig till varje pris, då du inte är kapabel till att ta hand om dig själv. Vi svenskar tar hand om andra, men det är sällan vi tar hand om oss själva.

 

Vi svenskar älskar att ta hand om andra.

 

Vi glömmer bort att vi även måste utsätta oss för det som kallas livet, för vi måste ju skydda oss och alla andra mot alla hemskheter som livet drabbar oss med. Det är bara det att utan de hemskheter som livet kommer med kan vi inte uppleva även de godheter som livet har. Att aldrig utsätta sig för någon som helst risk innebär att aldrig kunna vinna någonting, att aldrig kunna växa eller utvecklas.

 

Ja livet gör ont, men är det inte det som är livet?

 

Jag har kommit till den punkten i mitt liv där jag är trött på att vara svensk, jag är trött på att aldrig vinna något, att alltid leva mitt liv trygg i min lilla bubbla, som en mätt och belåten katt.

Jag vill utmanas och utmana, jag vill känna – även mina smärtor (oj vad jag ångrar redan nu att jag skriver detta), för de är ett tecken på att jag lever, och jag vill absolut inte leva i en liten bubbla, oavsett hur trygg den än är; det här är min tid, mitt liv och det är dags att jag lever det liv jag är ämnad för.

Utan säkerhetsnät!

 

What about these then?

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *