CategoriesThailand

Semester i Ao Nang

Resan till Ao Nang var fylld av förväntningar. Här fanns ju endast ett stenkast bort den underbara stranden som jag mindes från mitt glada 90-tal – Railay Beach. Dessutom så hade vi med utgångspunkt Ao Nang alla möjligheter att ta oss till de vackraste platser Thailand har att erbjuda.

 

 

Vi kom dit, jag ivrig förespråkare att INTE förboka hotell, för det gjorde man ju minsann inte på min tid.

 

Klart att det måste finnas lediga hotellrum i var och varannan hörna, som inte finns på Agoda eller Booking. Efter att släpat runt på en surmulen Oh i en halvtimme (Lina och Tobbe vaktade väskorna), och en thaitant informerat oss om att på den här sidan av Ao Nang låg de flesta AGODA-hotell så här fanns inget ledigt, så fick jag bita i det sura äpplet och inse att man nu för tiden gör som den kräsne resenären och förbokar sina hotell.

 

Man dyker inte bara upp som gubben i lådan på platsen och hoppar in på det som ser bra ut.

 

Vi har kommit till framtiden nu och då är det internet som gäller. Uppenbarligen. Jag har nu insett detta och har slutat spjärna emot (är inte direkt förtjust i att saker och ting förändras, till skillnad från vad man kan tro – det tog till exempel väldigt lång tid innan jag accepterade cd-skivan).

Tobbe och Lina föreslog att vi skulle slå oss ned på den restaurang som låg där vi ställt väskorna (de hade gratis wifi) för att hitta ett bokningsbart hotell på internet. Sagt och gjort. Vi åt och bokade ett hotell. Sedan tog vi tuk tuk dit.

 

Helt galet och modernt bokade vi ett hotell på Agoda och tog oss sedan dit.

 

När vi väl kom fram till hotellet: ”Palm Paradise Resort”, så fanns det helt hux flux ingen bungalow som Tobbe hade bokat åt oss (han hade dessutom bokat 2 st – 1 till vardera par). ”Nej, de är fullbokade.” EEEEEEH WHAT?

 

palm paradise

 

Huruvida Agoda kunde påstå att det fanns kunde han inte svara på eftersom han inte jobbade med bokningssystemet tydligen. Så han ”uppgraderade” oss helt sonika till ett rum inne i hotellet istället. Att vi inte såg detta som en uppgradering, eftersom det var en bungalow vi ville ha spelade inte så stor roll, för rummet var ju faktiskt dyrare av någon outgrundlig anledning. Så det var faktiskt en uppgradering!

På kvällen drack vi öl i massor och hamnade på någon konstig restaurang där vi åt inte så god mat. Men ändå skaplig för att vara Ao Nang.

 

Jag befann mig i en mardröm, och trots att jag skrek i högan sky kunde ingen höra mig

 

Dag 2 vaknade jag upp minus en röst. Jag kunde inte prata, knappt ens kväsa. Det var roligt i början, så här dag 100 är det mindre kul. Emellanåt drabbades jag av tvångstankar och panikångest – det kom inte ett pip ur halsen på mig när jag försökte skrika. Som en mardröm där man skriker och skriker men ingen hör en. Vansinnigt läskigt.

 

 

Det regnade i stort sett hela första dagen i Ao Nang. Lina gjorde ivriga besök att ligga vid poolen och steka, varpå hon upptäckte att vi bodde på ett charterhotell. Folk sprang nämligen och slängde ut sina handdukar på solstolarna innan frukost. SUCK! Vad är det med folk?

Personligen har jag aldrig förstått denna chartergrej. Antingen går man väl ut kl 9 och tar en solstol eller så får man riskera att inte få någon solstol om man inte vill gå ut så tidigt. Snacka om höjden av arrogans. Jag hade feber så jag försökte hålla mig inomhus med så lite AC som mänskligt möjligt. Vi tittade på tv och annat underbart kul man gör när man bor i ett dyrt hotellrum.

 

Så här såg det ut lite här och där tyvärr…

 

”Muslims no eat pork!”

 

På kvällen gick vi till en annan restaurang, som låg i anslutning till den restaurangen vi varit på kvällen innan, men denna hette Bam-boo.

 

OMG! Här snackar vi restaurang som var riktigt på lågvattennivå.

 

Oh beställde snäckor i vanlig ordning (han har drabbats av någon snäckfetisch tydligen) och fick dem ganska snabbt också, eller ja, om man jämför med vår mats behandling och leverans då.

Jag beställde enligt följande: vitlöksbröd (förrätt) och yam wonsen med fläskkött. Enligt vår servitör var det INGA PROBLEM, han upprepade till och med ordern med fläsk i slutet på meningen, utan att nämna att det kunde vara konstigt på något sätt att beställa fläsk.

De flesta, ca 80%, är muslimer här så det finns inte så mycket fläsk på ställena, till min stora förtret; jag tycker ju inte om nötkött.

 

”Farang order farang food!”

 

Tobbe och Lina beställde varsin Pad Kaprao, och Tobbe vågade sig också på att beställa vitlöksbröd. Vi fick drickan och Oh fick som sagt sin mat. Han käkade och käkade och käkade. Hans mat började ta slut och klockan visade på att vi väntat i över en halvtimme. Folk som kommit senare än oss hade redan fått sin mat. Och ätit upp den. Skumt.

Vi väntade lite till, snälla svenskar som vi är. Oh skruvade på sig, en av de värsta sakerna han vet är att vänta på mat. Han är ju thai, de kan vänta på det mesta, men inte mat. Tydligen.

 

“Var är vår mat?”

 

När vi väntat i drygt en timme så passade jag på att vara lite lustig och frågade servitören: ”Food slowly or food gone?” På min vanliga härliga thaiengelska dialekt. Han såg förvirrad ut, skrattade lite generat och sprang vidare. Han förstod inte ett ord. Vi väntade lite till.

Vi frågade igen. ”Var är maten?” En kvinna kom då fram till Oh och förklarade i långa utdrag ungefär så här:

 

”de jobbiga farangerna du hänger med har beställt farangmat så det tar lite längre tid. De andra gästerna som kom senare än er och redan har fått sin mat har alla beställt thaimat så därför blev det så här konstigt.”

 

Hon hade ju inte en susning om vad hon snackade om. Uppenbarligen. Eller så har vi missuppfattat hela grejen med yam wonsen och pad kapraodet är tydligen egentligen farangmat och inte thaimat. Oh förklarade trevligt och sansat medans jag fräste vid sidan av på ett språk hon inte förstod (jag förstod ju i stora drag vad subban sade): NEJ, farangerna har inte beställt farangmat, de har beställt thaimat.

 

Dumt att tillaga 2 ordrar av vitlöksbröd på samma gång, man kan ju bli överarbetad

 

De sprang runt och yrade som små kackerlackor och helt plötsligt dök Tobbes mat upp: vitlöksbröd och pad kaprao. Men nä, inget vitlöksbröd till mig, för varför skulle man vara så smart att man tillagade dem samtidigt? Nej, det verkar ju bara helt tokigt. En portion i taget gör vi, det känns vettigare.

Linas mat kom in. Smakade ingenting. Trots att Oh påpekat att hon ville ha spicy, spicy (om detta kommer en utförlig historia senare – väldigt tröttsamt ämne!).

Min mat kom inte. Och när jag väntat så länge så jag inte längre var hungrig utan bara ville gå därifrån då kom de med min mat. Vitlöksbrödet (som enligt deras filosofi borde ha tagit längre tid att tillaga än yam wonsen) kom först, varav endast 2 av 3 var tillagade. Den 3:e hade inte ens varit i närheten av ugnen. ”Yam wonsen kommer om 1 minut” förklarade servitören stolt. Den kom ganska strax efteråt måste jag medge, om än det inte var 1 minut.

Men suck och stön. ”Arai?” frågade jag och pekade på köttet som låg i salladen – det var lite för mörkt för att vara fläsk. ”Nötkött” svarar puckot, varpå jag svarar att jag beställde fläsk.

 

”Nej, men det har vi inte. Vi är muslimer.”

 

förklarar servitören och ser glad ut, och härmed är diskussionen över för honom. Jag fräser oerhört trött att det kunde han väl ha sagt innan, när jag beställde då. Då kom tanten ut som en liten fé igen och skulle förklara för Oh det orimliga i att muslimer serverar fläskkött. Men det var ju inte det som var poängen. Jag förstår och respekterar att de inte vill servera något som de inte kan äta eller ens ta i, MEN DET FÅR DE VÄL FÖR FAN SÄGA TILL MIG DÅ NÄR JAG BESTÄLLER!

 

De kan ju inte upprepa och bekräfta min order för att sedan servera något annat och låtsas som om det regnar.

 

Jag fräste att jag äter minsann inte något nötkött och Oh säger att de får ta ut det, varpå den lilla fén undrar om jag vill ha kyckling eller räkor eller något annat.

Nä, jag vill fan inte ha någon jvla mat på det här jvla skitstället. Ungefär så kände jag mig. Helt fruktansvärt ynklig och okonstruktiv.

Så de fick ta ut maten igen och jag bad om notan. Notan ja, den fick vi vänta på i dryga 10 minuter också. När vi reste på oss och började gå kom de ilande med den.

Den här restaurangen var som sagt ett riktigt lågvattenmärke, men det var inte en enda gång vi gick och käkade i Ao Nang – oavsett restaurang eller matvagn ute på gatan – som det blev rätt. Varenda gång var det någon som fick fel mat, alternativt ingen alls. Hur kan det vara så svårt?

 

TIPS: har du inte någon hjärna eller inte kan laga mat så kanske du inte ska öppna en restaurang.

 

På upptäcksfärd… 

 

Dag 3 checkade vi ut från det rötna hotellrummet (som egentligen var ganska bra, men det var bara hela nonchalanta grejen med bungalowen som förstörde alltihop), och flyttade in på Miti Resort – ett nybyggt hotell från 2012 som var helt fantastiskt. Jag kan lätt påstå att Miti Resort var det bästa med hela Ao Nang upplevelsen. Utan tvekan. Om det bästa med Ao Nang var ett hotellrum så kan ni ju tänka er.

 

 

Utsikt från vårt hotellrum på Miti Resort, där jag tillbringade mycket tid…

 

Jag kunde inte äta någonting i hela Ao Nang under hela vistelsen

 

Det värsta med Ao Nang var att det inte gick att äta maten de serverade. Man har väl antagligen olika recept på thaimaten och nu när jag är hjärntvättad att bara äta Isaan-mat (Oh’s matkultur) så blir det ju så här. Ingenting smakade som det ”borde” och inget blev som sagt rätt.

Jag var dessutom sjuk under hela vistelsen, så vi kunde inte åka med long tail boat och kolla på olika öar, så jag fick inte återse Railay Beach, jag fick i stort sett inte uppleva någonting i Ao Nang, annat än vårt hotellrum. Kort tog jag inga heller. Vansinnigt trist.

Dessutom är jag lite ledsen, det är ett väldigt vackert område, jag älskar de klassiska bergen som man ser där, och jag tvivlar på att jag någonsin kommer att återvända och inte ett enda kort har jag.

 

Varma mackor is the shit!

 

Om jag någonsin beger mig tillbaka så ska jag inte glömma att ta med mig matsäck, och när den är slut går jag helt sonika till 7-11 och lever på varma mackor, för de smakar i alla fall som de ska, oavsett var man är!

 

Gravatar image
By

I'm Charnette - a padawan of life, and ponderer of all sorts of unnecessary stuff. My blog - Padawan & Ponderer - will show you my life, my pain, my travels, and a lot of photography. Some animals too, simply because I adore all of them... Tag along and join me! ^.^

What about these then?

One thought on “Semester i Ao Nang”

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *