CategoriesThailand

Promenera? Ända bort till hörnet? Nääää….

Häromdagen började jag med påfundet att gå till skolan – jag vet, en halvtimmes promenad i sakta lunk, jag måste vara redo för mentalsjukhuset! Thailändare går sällan någonstans, ska de så bara över gatan så tar de ändå moppen. Nu pratar jag ju givetvis om den skaran som HAR moppe och har insett att det är en riktigt bra uppfinning.

 

Ching, ching raa?

 

När jag först vädrade min idé om att börja gå till och från skolan så fick jag en väldigt märklig blick av Oh. Han tyckte bara det lät jättekonstigt. “Va? Är det sant?” frågade han eller snarare “Ching, ching raa?” som betyder ungefär detsamma, men som kan användas i alla lägen och till allting och ofta är mer ett konstaterande än en fråga.

 

Jag behöver röra på mitt fläsk, har på tok för dålig kondition för att det ska vara hälsosamt i min ålder.

 

Jag tycker att jag är lat, jag vill röra på mig mer och försöker hitta små lätta undanflykter så att jag ska kunna få det. Jag orkar ju inte med något så aktivt som att gymma.

Dessutom är det ju alltid någon av mina krämpor som sätter stopp för ett mer aktivt liv. Så jag försöker smyga in lite motion här och där och hoppas att varken nacken eller huvudet ska märka av det.

 

Så jag stod på mig, helt enkelt för att jag tycker att jag behöver det här. Det var också därför vi valde att bosätta oss närmre skolan, så att Oh skulle slippa köra mig fram och tillbaka. Nu kan jag visserligen åka med Malin för jag bor mittemellan henne och skolan, men nää, jag måste börja röra på mig.

Orka hamna i en diskussion dessutom varje gång man ska iväg och köpa vatten 30 meter bort från hemmet. “Bättre jag kör dig”.

Ja, man ger ju upp efter ett tag och nu så här efter ett tag tycker jag också att det är bättre att han kör mig, det är ju så långt. 😉

Första gången Malin skulle plocka upp mig var Oh väldigt envis med att han faktiskt kunde köra mig de 200 meterna det handlade om som jag skulle få gå till vår mötesplats.

 

Han fick dock ge med sig, som vanligt, och låta mig promenera.

 

Oh suckade mest uppgivet åt denna galna impuls farangen hade fått för sig nu och tänkte väl att om han lät mig gå en gång så skulle jag nog inte vilja gå flera gånger. Det var ju så långt så det var ju som sagt inte ens vettigt att komma på tanken att gå.

 

Barnen lär sig att köra moppe riktigt tidigt och ute på vischan är det inte ovanligt att en lågstadieklassare fräser förbi dig med håret på ända och fladdrande kinder.

 

I 7-årsåldern lär man sig att köra moppe, ungefär i samma veva som vi där hemma börjar cykla allt mer. Här vet de knappt vad en cykel är, och man ser folk cyklandes lika sällan i Thailand som man ser dem lika ofta i Sverige. Hängde ni med på den?

Jag menar att de gånger jag sett någon cykla här eller en cykel överhuvudtaget är ganska lätträknade och då har jag ändå varit här länge nu. 🙂

 

Jag har dragit slutsatsen att thaiare inte gillar att cykla (KAN de cykla?), och den slutsatsen förstärktes när mina thailändska vänner klentroget stirrade på mig när jag undrade var jag kunde köpa en cykel.

 

Med tanke på att cyklar visade sig vara väldigt dyra i det här landet, så hoppade jag sedermera över det köpet. Känns väl oerhört onödigt att köpa något som jag måste anstränga mig på när jag lika gärna kan köpa något som tar mig fram utan minsta ansträngning. I alla fall så tänker en lat person, och med lite mer tid här i landet så kanske jag också hoppar upp på moppevågen!

 

Är lathet och bekvämlighet samma sak?

 

Jag hörde en kommentar häromdagen att thaiare var lata. Jag har aldrig tidigare uppfattat detta folkslag som lata. Däremot väldigt arbetssamma, klagar aldrig utan bara jobbar på – dag efter dag, de gör det de blir tillsagda och bockar och bugar åt det mesta.

 

Men de kanske är lata. Egentligen. Att jämt och ständigt ta sin moppe vart man än ska, oavsett om det är 1 meter eller 5 mil – det är faktiskt att vara både dum och lat.

 

Nej, jag fick 2 ben för att jag skulle gå med dem, inte för att jag skulle grensla en moppe! Eller något annat för den delen!!!

 

Gravatar image
By

I'm Charnette - a padawan of life, and ponderer of all sorts of unnecessary stuff. My blog - Padawan & Ponderer - will show you my life, my pain, my travels, and a lot of photography. Some animals too, simply because I adore all of them... Tag along and join me! ^.^

What about these then?

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *