CategoriesLife As Me

Förneka allt – erkänn inget!

En av de få chefer, som jag verkligen respekterat och haft förtroende för genom åren (eller kanske rent av den enda) sa en gång till min kollega och bästa vän (som precis upplevde vad det innebar att vara chef och kände sig lite vilsen):

 

”Om du måste fatta ett beslut, så välj något. Var inte rädd för att det ska vara fel beslut. Så länge du själv känner att du gjorde det som kändes rätt och du kan stå för vad du gör och för de beslut du fattar så kommer jag aldrig att klandra dig. Då har du mig till 100% bakom ryggen.”

 

Denna ryggrad är idag sällsynt och IMO det som saknas i de flesta företag. Förmodligen bland folk generellt. Förmågan att våga stå för de beslut man fattat, eller förmågan att våga stå för sina egna åsikter. Idag vänder många kappan efter vinden och förnekar ivrigt att man någonsin sagt vad de en gång hävdat.

 

Bättre att vända kappan efter vinden…

 

Jag har svårt för den här attityden, eller beteendet eller vad man nu ska kalla det. Jag är ingen perfekt människa, jag begår fel – varje dag, jag gör saker som jag i efterhand inser inte var så smarta.

I efterhand inser jag att hade jag bara gjort si eller så annorlunda, så hade allting blivit mycket bättre. Men det är alltid lätt att vara efterklok, det är alltid lätt att stå där med facit i hand och döma den och den personen för att den gjorde si eller så.

 

Så varför ta den breda vägen? Varför göra allting för att det är lätt?

 

Människor som beter sig så här gör mig också väldigt ledsen. Hade folk vågat stå upp för vad de gjort och sagt: “Hey, vi gjorde en tabbe här, kan du förlåta oss? Är det ok?”

Jamen då är det väl ok, för inom mig själv vet jag också att jag tabbar mig. När det händer vill jag ju att folk förlåter mig, så klart att man oftast accepterar sånt, vare sig man egentligen vill eller inte. I alla fall jag är skapt sådan att jag hellre friar än fäller. Ifall jag får möjligheten vill säga.

 

Det är mänskligt att fela, och det är mänskligt att förlåta.

 

Men när det inte kommer någon sådan förklaring eller inga ord alls, utan bara en stor förnekelse, då är det inte lika lätt att förlåta och gå vidare. Då fastnar man liksom och står och stampar på samma plätt. I väntan på den där bekännelsen.

 

Vägen till helvetet är full av goda intentioner…

 

För många år sedan var jag ute och reste med 3 tjejkompisar. Vi var och hälsade på våra dåvarande pojkvänner som också var ute och reste, eller snarare, så var det bara 2 par av de 6 personer som skulle träffas.

Saker och ting utspelade sig inte riktigt som vi planerat och ett par gjorde slut. Väl på Bali betedde sig killen som gjort slut som ett svin och hade sex med en prostituerad, som dessutom snodde mina jättefina skor på morgonen. Han berättade skrytsamt om detta för mig och min pojkvän, och var samtidigt väldigt angelägen om att bekänna detta för sitt ex. Jag som var hennes bästa vän såg enbart smärta för henne och avrådde honom från detta, och han lyssnade på mig.

 

Jag hade inga onda evil planer om att gå bakom ryggen på honom.

 

När jag väl träffade min bästa vän senare på dagen tänkte jag om. Smärta eller inte, jag hade själv förmodligen velat veta det, om inte annat så kanske det hjälpte henne att komma över honom. Inse vilket svin han egentligen är, så jag berättade det för henne.

Det var inte så att jag hade någon evil plan från första början genom att råda honom att inte berätta det bara för att jag själv skulle kunna berätta det.

 

Jag kände helt enkelt medlidande med henne och tyckte hon borde veta.

 

Senare på kvällen uppdagades det att jag berättat för min bästa vän varpå hennes ex i ren aggressiv desperation sparkade till stolen jag satt på, så att både den och jag flög åt pepparn.

I min hand hade det glas som jag hållit i gått i tusen bitar. Detta trasiga glas skrapade av en hel del av mitt skinn och kött från min högra tumme. Jag kunde inte skriva (hade ingen laptop på den tiden, bara en stationär) på flera veckor, drogade mig dagligen med kodein för att slippa smärtan läkningsprocessen innebar, var tvungen att undvika för mycket sol och bad, och det läkte så otroligt långsamt nere i det fuktiga vädret.

 

Pojken, som tidigare varit min vän, bad aldrig om ursäkt.

 

Jag kunde lätt erkänna, i efterhand, att jag hade gjort fel i sammanhanget. Det var egentligen inte min sak att berätta. Jag skulle ha uppmuntrat honom att själv berätta, men nu gjorde jag inte det. Jag agerade fel. Det hade jag även kunnat berätta för honom om han hade tagit sig tid att prata med mig om saken efteråt.

Istället fick jag höra från kreti och pleti hur ledsen han var över ”det hela”, hur dum han kände sig. Jag borde ju förlåta honom. Så klart.

 

Han gör väl aldrig några fel! Vad kan han ha gjort som sårat dig så? Förlåt honom, han säger ju till mig att han är ledsen.

 

Till saken hör väl att alla hans vänner ser honom som någon slags gud – avgudar honom helt enkelt. Han kan göra vad som helst, de älskar honom ändå. Varken jag eller min bästa vän har någonsin förstått denna gudadyrkan, men den är ju som den är. Kommer förmodligen alltid att vara.

Nu var det jag som fick bära hundhuvudet eftersom jag inte släppte saken utan talade om för min sambo att han inte längre var välkommen i mitt/vårt hem. Åtminstone inte när jag var hemma. Detta var lite rabiat av mig tydligen, inte alls ok. För jag hade flera av min sambos vänner som talade om för mig att så där kunde jag väl inte bete mig. Jag måste ju förlåta honom.

 

Mitt ärliga standardsvar var: Jag förlåter honom när han ber mig om ursäkt!

 

En dag ringde han efter min sambo (ja vi hade hemtelefon!). Vi kallpratade en stund eftersom min sambo inte var hemma. Till slut sa han:

 

“Kan vi inte stryka ett streck över alltihop?”

 

Bara så där…

Jag undrade lite mer specifikt vad han syftade på men han ville inte ta orden i sin mun. Han kunde inte be om ursäkt för att han hade tagit till misshandel. Jag gjorde fel, fine, jag säger det igen, men det finns ingen ursäkt för att handgripligen misshandla någon annan människa. Oavsett.

 

Kan vi inte stryka ett streck över alltihop? Ingen ursäkt, utan bara ett enkelt streck.

 

Nu sitter jag i en liknande sits. Ingen har fysiskt misshandlat mig denna gången, men någon har gjort fel. Eller snarare saker och ting har förändrats och jag blir klämd i mitten någonstans.

För mig är inte detaljerna särskilt intressanta, men jag tycker åtminstone att jag förtjänar en ursäkt. Jag förtjänar att någon ställer sig upp och säger:

 

“Det här var skit, Charnette. Jag är ledsen, men det har blivit fel här. JAG BER OM URSÄKT!”

 

Men nä, i vårt samhälle och för vissa människor är det väldigt svårt att be om ursäkt. Med en ursäkt kan man ju råka visa någon att man har ett hjärta och att man faktiskt har moral. Dessutom kan ju någon förstå att man faktiskt agerar utefter sina egna spelregler, att man själv bestämmer vad som är rätt och vad som är fel.

Nej bättre att förneka allting. Sopa allting under mattan istället. Bulan som putar upp där är inte så noga, vi kan alltid förneka att den finns överhuvudtaget.

 

Förneka allt – erkänn inget!

 

Gravatar image
By

I'm Charnette - a padawan of life, and ponderer of all sorts of unnecessary stuff. My blog - Padawan & Ponderer - will show you my life, my pain, my travels, and a lot of photography. Some animals too, simply because I adore all of them... Tag along and join me! ^.^

What about these then?

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *