CategoriesThailand

Misären i Buriram fick mig att skämmas…

Misären i Buriram fick mig att skämmas…

Ända sedan jag kom ned hit till Thailand har min tillvaro och tankar mest kretsat kring pengar; hur jag ska få tillvaron här att vara så länge som möjligt, vad händer om jag inte hittar några jobb osv. Kort och gott så har jag varit fixerad vid pengar.

Till en början försökte jag att se det mesta positivt och tänkte att: jaja, jag får väl skaffa mig vilket jobb som helst i slutändan då om jag inte hittar några översättarjobb alternativt skribentjobb, vad som helst som ger mat på bordet (vissa specifika yrken borträknade givetvis).

 

Oh skulle ju även få jobb på Samui, vilket skulle bidra till matkassan.

 

 

Jag räknade kallt med att om vi åkte tillbaka till Samui skulle Oh få börja jobba omedelbart igen – visserligen trist, eftersom de jobbar dygnet runt och varje dag, men vissa smällar får man ju ta.

Oh fick dock inget jobb, eftersom hans gamla chef helt uppenbart är sur på honom för att han flyttade hem till farmor förra gången jag var här (tydligen var det två stora fester på gång och chefen behövde alla myror).

Men istället för att säga det rakt ut, alternativt skälla ut honom, så har han hållit honom på halster och lovat jobb ända sedan vi kom dit. Som den asiat han är – rädd för att tappa ansiktet i och med att han säger sanningen. Och rädd för att ställa till med en scen.

Precis innan vi åkte från Samui till Buriram konstaterade Oh att han förmodligen inte kommer att få tillbaka sitt gamla jobb.

 

Lite hemmavyer…

 

 

I Thailand försörjer en bra man sin kvinna.

 

Oh själv mår väldigt dåligt över att inte ha några pengar, att inte kunna försörja sig själv och sin flickvän, eftersom män i Thailand försörjer sin familj. De går ut och jobbar hela dagarna, kommer hem och ger sin inkomst till sin fru, som sedan distribuerar pengarna och inhandlar det som behövs till hemmet.

Försörjer man inte sin familj är man ingen man och det är så han känner sig nu, och ibland går vi igenom kriser där han förklarat att han känner sig som en Haad Rin-kille.

För er som aldrig varit på Haad Rin på Koh PhaNgan så kan jag förklara att killarna där är inga trevliga typer, inga som man tar hem till föräldrarna, eller som man gifter sig med; de lever på turister – nya tjejer var och varannan dag, och utnyttjar dem så mycket som möjligt. Så klart, en av turismens baksidor, vad gör man inte för att överleva?

 

Buriram

 

I Bangkok finns det arbetsmöjligheter, men det är ju så långt bort

 

Oh vill gärna åka till Bangkok och jobba, eftersom han där har möjlighet att få ett jobb, men jag vill inte att han ska åka – självisk som jag är. Vi har varit ifrån varandra så mycket och nu när jag är här känns det dumt att han åker, bara för att jag inte har tillräckligt med pengar för att vi ska klara oss så länge som jag vill. Det enda som kostar mig mer när han är med mig är maten. Rum kostar ju alltid lika mycket oavsett hur många man är, så i slutändan skulle jag inte tjäna så mycket på det ändå – ifall han skulle åka. Plus att när han är hos mig så slipper jag dessutom lära mig att köra moppe eller lägga pengar på att åka taxi/buss/whatever, eftersom han är min egen lilla privatchaufför. Nu när vi dessutom har kök så lagar han mat till mig varje dag också, så jag blir ordentligt uppassad.

 

Maten står framdukad på bordet varje dag utan att jag ens behöver knysta ett ord om hunger!

 

Anyhow, min poäng var att jag varit så fixerad vid pengar att jag inte riktigt sett verkligheten. Eller andra människors verklighet. Det finns nämligen de människor som faktiskt har det mycket sämre än jag själv har det.

 

“Det finns faktiskt folk som inte har några fötter!”

 

som min Helena sa en gång när hon tyckte att jag klagade för mycket, och det tänker jag på fortfarande – det finns de som har det värre. Alltid.

 

I Buriram finns det stor fattigdom, och den syns.

 

När vi kom upp till Buriram insåg jag att jag inte alls har dåligt med pengar. Egentligen. Herregud, som vissa människor lever här, jag blir stum bara jag ser det.

 

 

Ohs familj har tydligen haft en del pengar tidigare, de har haft stora delar land åtminstone, som Ohs pappa – i lag med speldjävulen – sålde av för att kunna spela lite till (och betala sina skulder antar jag). Nu finns det inte mycket kvar av det en gång så stora område de ägt, utan de äger i stort sett bara huset och landet huset står på. Inget mer.

 

Varje dag går farmor Nuu ut och säljer mat till arbetarna i området.

 

 Ohs farmor Nuu, som är ganska gammal (närmare 70), är trots sin höga ålder ute och arbetar varje dag. Hon går runt i byn och säljer lunch till arbetarna. Hon förvarar lunchen på en vagn som hon drar runt med, en vagn som hon lånat av en granne.

När vi var där uppe köpte vi en ny vagn till henne, en större, så att hon dessutom kunde erbjuda dem 2 olika rätter, istället för bara 1.

För en knapp 500-ing fick vi tag i en ny, fin vagn, som jag själv tyckte var väldigt obekväm att köra och dessutom jättetung att släpa runt på, men Nuu blev så glad över vagnen att hon grät, och då förstod jag att det varit ett riktigt bra köp.

 

 

Sedan ilade hon ivrigt hem till familjen hon lånat den andra vagnen av för att lämna tillbaka den, stolt över att nu ha sin egen, som dessutom var hel och mycket finare.

 

Nu kan hon erbjuda arbetarna 2 olika rätter, samt en efterrätt.

 

Varje dag startar vid 4-5 tiden på morgonen, då hon börjar tillaga maten för dagens försäljning. Rätterna kostar olika; det är t ex olika pris på kycklingens olika delar, ett lår är givetvis dyrast. Jag har inte en susning vilka summor hon kan tänkas dra in per dag, men i genomsnitt betalar de 20-40 baht/rätt och om hon säljer mellan 50-100 stycken så kan ni ju själva räkna ut hur lite pengar det blir för en hel dags slit.

 

Nuu tillverkar efterrätt som hon ska sälja…

 

Oh är väldigt frustrerad över detta eftersom han inte vill att hans farmor ska behöva jobba när hon är så gammal; hon får ju dessutom pengar av sina barn varje månad, menar han. Men Nuu menar att när hon ändå känner sig frisk (hon har många perioder när hon knappt orkar gå, och nu har en sådan period kommit, så hon bor hos sin dotter i Korat för tillfället) så måste hon jobba så att hon har extra pengar till de perioder hon inte mår bra.

 

Varje söndag är det marknad, vilket innebär en chans att få sälja lite kläder och tjäna en extra slant.

 

Hon brukar även varje söndag bege sig av till marknaden med gamla begagnade kläder som hon säljer. För Oh är detta väldigt jobbigt att se, eftersom han vill ta hand om henne på det sätt som hon alltid tagit hand om honom – hon har alltid varit den mor som han aldrig haft, så de har ett väldigt nära förhållande.

Just nu när han dessutom inte jobbar utan bara ”hänger” med mig så är det ännu jobbigare för honom, för han kan inte bidra med någonting, han är inte ens hemma och kan hjälpa henne fysiskt med hemmet, utan han är helt värdelös.

Han vill inte be mig om pengar heller, även om det skulle vara till henne, men samtidigt brister hans hjärta av att se henne slita så för inga pengar alls.

 

När han visade mig den stora bagen med kläder som hon släpar fram och tillbaka varje vecka så brast mitt hjärta också.

 

Bagen är större än lilla Nuu, och trots det så släpar hon den i flera kilometer varje vecka för att tjäna några kronor, som hon kan spara till dåliga dagar. Jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna.

 

Är man fattig får man leta mat på risfälten. Golden photo opportunity enligt min pojkvän! :S

 

En dag när vi åkte runt på landsbygden, eftersom turisten ville ta kort på den vackra naturen, såg vi folk ute på risfälten. ”Det är fattiga människor”, förklarade Oh sakligt. ”De har ingen mat och inga pengar så de är ute på fälten och letar efter grönsaker.”

Där gick de, en hel familj i trasiga kläder, vadade i vatten upp till knäna och letade tillsammans efter lite att knapra på till middag. De sökte i risfält efter risfält. ”Vill du ta kort?” frågade Oh, varpå jag nästan kvävdes av den motbjudande tanken. 

 

För honom är den här synen inget konstigt – det är vanlig vardag, men för mig har det fått mig att tänka om, att omvärdera.

 

Jag tog inga foton på de utsatta människorna, utan istället på de många vattenoxarna som finns överallt…

 

Efter att ha dag efter dag blivit spottad i ansiktet av sådana här liknande händelser så inser jag att det räcker om jag har till boende och mat, resten är egentligen överskattat.

Det finns folk som lever på bra mycket mindre än jag någonsin kan förstå och folk som arbetar bra mycket mer än jag och ändå tjänar oerhört mycket mindre; och de har ändå ett bra liv.

Dagslönerna här ute på landsbygden är absurda – en hel dags arbete och allt du går hem med i fickan är 20 kronor. Visserligen är det väldigt billigt här uppe också, men deras pengar räcker ändå inte till mycket mer än mat.

 

Ett sätt att tjäna bra pengar och kunna erbjuda sin familj ett bättre liv är att sälja sig själv. Och i vissa groteska fall – sina egna barn.

 

Så nu kanske ni förstår lite bättre varför många människor anser att de inte har något annat val än att åka till turistställen/storstäder och sälja sig; det kan ge oerhörda summor jämfört med vad man tjänar ute på risfälten här uppe. De slipper kanske dessutom att se sin mor/far slita och släpa in i det sista, de kanske kan köpa åtminstone en bekväm ålderdom för dem.

 

Familjen betyder allt!

 

För en thailändare är familjen allt, och det finns ingenting hen inte skulle göra för att hjälpa sin familj. Offra sig själv? Utan eftertanke.

 

Dagligt häng med familj och grannar… 

 

Så jag tycker nog att vi har en hel del att lära oss av det thailändska folket och dess kultur, för den värdesätter familjen mycket mer än vi någonsin kan tänka oss.

För oss är det materiella oerhört viktigt, för en thailändare spelar det ingen roll om han sover på golvet, eller har omaka tallrikar i servisen, så länge han vet att hans mor kan äta även idag.

 

 

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

What about these then?

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *