CategoriesLife As Me

Har ni varit otrogna någon gång?

Har ni någon gång släppt alla hämningar och rusat iväg utan att stanna upp en enda liten ynklig sekund? Bara för att sedan ångra er något så fruktansvärt, kanske i resten av era liv. Ni känner er så smutsiga, det går inte att skrubba bort lorten, inte ens med det hetaste vatten eller hårdaste borsten.

 

Som små fjärilar hoppade och lekte din mage…

 

Det kanske till och med började så oskyldigt och trevligt, lite flirt och helt plötsligt sprang du där titt som tätt, bara för att få en glimt, en enda liten skymt. Det kändes så bra, så pirrigt. Efteråt kände du dig bara tom och ensam. Du kunde inte vända dig till din bäste vän, din förtrogne och berätta om dina känslor och dina drömmar, så vem kunde du då vända dig till? Du kunde inte dela det med någon, ingen skulle heller förstå…

 

Allt har varit rosa i flera veckors tid, kanske ända sedan jag visste det skulle bli vi…

 

Jag har befunnit mig i detta rustillstånd i flera veckor nu; jag har varit och sneglat och smitt planer, ibland till och med rört vid föremålet för mina heta känslor. Givetvis lämnade jag min älskade hemma när jag var ute på sådana äventyr. Hur skulle det annars sett ut? Jag skulle inte ha kunnat dölja mina känslor ens om mitt liv var beroende av det.

 

Nu är det dags, friskt vågat hälften vunnit.

 

Igår bestämde jag mig för att nu fick det vara nog, jag tog äntligen steget. Men det var med många fjärilar i magen som jag åkte dit, för att kliva över tröskeln till det förbjudna. Det kändes hela tiden så fel, men jag visste djupt inom mig att det var så rätt. Jag måste bara våga och vinna så att säga.

 

Jag kommer nog aldrig att ångra mig, men…

 

Jag vågade och det var underbart. Men redan på hemvägen greps jag av en lätt panikångest. Vad hade jag gjort? Hur skulle jag någonsin kunna förlåta mig själv?

När jag klev in i sovrummet fick jag en klump i halsen – där låg han som aldrig svikit mig, han som alltid funnits vid min sida och som jag utan vidare eftertanke beslutat att bara kasta bort, bara för att jag tyckte att han började bli lite gammal och sliten.

Alla långa timmar vi tillsammans suttit uppe på nätterna, smitt planer om framtiden, alla långa resor vi gjort tillsammans – allt var som bortblåst, ingenting spelade längre någon roll.

 

Jag hade gjort hela vårt förhållande smutsigt.

 

Jag vet att jag kommer att komma över det, men just nu känns det jobbigt, jag känner blickarna i nacken på mig nu när jag gjort valet och stängt av, jag känner anklagelserna hänga i luften.

 

Hur kunde du svika mig?

 

Jag är ledsen, men vi visste ju hela tiden att denna dag skulle komma, vi levde på lånad tid och vi har bara blundat för sanningen hela tiden.

Även om det gör ont nu, så vet jag att det här är för det bästa – i det långa loppet. Jag kan inte fortsätta så här; min irritation över långsamheten i ditt beteende tar kål på mig. Jag klarar inte av frustrationen som kryper i mig varje gång vi är tillsammans, jag drömmer mig tillbaka hur det var första gången eller gångerna vi sågs, det första underbara året. Men det är inte längre så magiskt och jag måste tyvärr säga adjö nu, jag måste gå vidare.

 

Tack för allt…

 

Tack för alla fina år och alla fina upplevelser du givit mig, jag kommer aldrig att kunna ersätta dig fullt ut, du kommer alltid att vara en i mängden, men ändå en väldigt speciell sådan. Du har för evigt en helig plats i mitt hjärta…

 

Tack för allt, och R.I.P, min underbara MacBook!

 macbook
PS. På bilderna ovan ser ni min nya förälskelse, en helt ny MacBook Pro. När jag väl kommer över min sorg att ha svikit min bästa vän ska jag nog bli så nöjd, så nöjd… ^.^

What about these then?

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *