CategoriesLife As Me

Att orka… och varför verkar alla andra orka mer än man själv gör?

Kvinnor (visserligen även män) som åstadkommer mycket i sitt liv, som är driftiga och målmedvetna imponerar på mig. Såna där som man tror (man bara vet) är så lyckade, såna där som har allt.

De har fast heltidsjobb (och dessutom ett välbetalt sådant), välpolerade barn, och en tidskrävande hobby så att de även förvaltar sin egen personlighet. Ofta tränar de också så de även förvaltar sin kropp.

 

För de är inte bara en mamma och en hustru minsann, de är en helt egen person också. Utanför familjen.

 

Och inte är de vilken person som helst, utan en driftig sådan, en sådan person som får massvis gjort medan du själv ligger utschasad som en gammal trasa på soffkanten, andfått flämtandes när du måste lyfta handen för att nå fjärrkontrollen.

 

För några år sedan hade jag en väninna i den utökade bekantskapskretsen som jag beundrade oerhört. I smyg då givetvis, för man kan ju inte tala om för folk hur som helst att man beundrar dem och ser dem som en förebild – det gör man ju inte i Sverige. Hur skulle det se ut???

Hur som helst så var/är hon sambo med en man som jag själv tycker är snudd på perfekt, och faktiskt var smått förälskad i under en period långt tillbaka i tiden. Han är snygg, trevlig, vettig och smart, och också en sådan som är oförskämt driven. Tillsammans utgör de det perfekta paret (om än jag tyvärr inte är så naiv längre så jag ens tror att det perfekta paret existerar).

Hon var också på den tiden mamma till en växande barnaskara (hon är fortfarande mamma, men nu har åtminstone skaran slutat växa), heltidsarbetande på en chefsposition och samtidigt lyckades hon starta ett eget företag vid sidan av. Jag misstänker också att hon någonstans fick plats med familjeliv och ett socialt liv, men detta finns inga bevis för! 😉

 

Jag bara gapade av beundransvärd förbluffhet!

 

Inte nog med att jag alltid tidigare tyckt att hon var en mycket behaglig och rar flicka, utan det visade sig att hon faktiskt kunde prestera. Mycket mer än vad som egentligen förväntades av henne.

Jag var grymt imponerad. Samtidigt som jag var sjukt avundsjuk, men inte missunnsam, för jag förstod att hon arbetade hårt, jag förstod att hon slet för de här sakerna hon faktiskt hade.

 

Det enda jag inte förstod var hur hon orkade.

 

Idag är jag typ där – minus sambo (har endast särbo just nu) & minus växande barnaskara, så minus de mest krävande bitarna då. Det enda jag har att fokusera på är mitt heltidsarbete och mitt eget företag.

 

Men jag orkar inte.

 

Jag är så urlakad när jag kommer hem från mitt heltidsarbete att jag inte riktigt hittar energin och glädjen att se frukten av det ihärdiga arbete som jag gör idag är så vansinnigt långt bort i skymningen, så långt fram i framtiden för att jag ska orka bry mig. Som den slöa människa jag är, är jag mer intresserad av min omedelbara belöning som ligger framför mig idag.

 

Visst är det bra att leva i nuet! Men ändå!

 

Ofta måste man ta krafttag och bara köra igång, se framåt och bita ihop. Vissa dagar har jag bara svårt för det. Ibland inbillar jag mig att det är för att jag är så trasig som jag är, men jag tror nog, om jag ska vara helt ärlig, att hade jag inte varit trasig hade jag haft något annat att skylla på. För att slippa kämpa.

 

Det är absolut inte det att jag inte vill ha det, eller att jag egentligen inte vill kämpa för det, för jag vill verkligen.

 

Jag har aldrig velat något så mycket i hela mitt liv, och jag har velat det i snart 10 år. Men jag orkar inte. Det känns som om alla krav bara öser ned över mig och jag reagerar med total handlingsförlamning. Mitt heltidsarbete fullständigt dränerar mig – jag skyr människor som pesten. Den största anledningen till varför jag mer och mer känt ett allt starkare behov av att byta yrke.

 

Men för att kunna byta yrke måste jag även kämpa hårt under en lång period, och ibland undrar jag hur det ska gå till; hur i hela friden jag ska nå mitt mål, när det enda jag orkar är att ligga i sängen, titta på serier och softa, spela spel och tro att så här kommer livet vara för alltid…

 

för dränerad för att orka, för tom för att känna och för trasig för att lagas.

 

What about these then?

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *