CategoriesDjur · Life As Me

Farväl, tills vi möts igen… <3

Betydelselös, som ett dammkorn, låg du vid vägkanten; trasig, oviktig och fullständigt nonchalerad… Vem bryr sig väl om en överkörd katt?

 

 

För drygt 1 år sedan kom du till oss, härjad efter ett liv på gatan som en oönskad, oälskad, trasig själ. Jag fastnade direkt när jag fick se dig. Dina ögon mötte mina med stor försiktighet och fulla av fruktan. När jag hukandes sträckte fram handen kom du fram; du nosade lite försiktigt på mig och lät mig klappa dig.

 

 

Ett par veckor senare var vi redan bästa vänner. Du sov hos mig och när jag inte var hemma var du ute på vandring – rastlös. Det var vanligt att du var borta ett par dagar, men du kom oftast hem för att äta åtminstone varje dag. Din nya värld var full av spännande upptäckter.

 

 

Under sommaren flyttade Flora helt kavat in och hade med sig sina 3 ungar; Tora, Milo och Miso. Du var livrädd för de små och undvek dem i största möjligaste mån, men trots din obekvämhet tydde de sig till dig och sprang runt dina fötter och hoppade efter din svans. Du svarade med en liten suck och drog dig oftast undan. För varje dag som gick lärde ni dock känna varandra mer och mer, men riktigt bekväm verkade du inte vara. Ännu…

 

 

 

Förra veckan en stormig, regnig natt försvann du. Jag släppte ut dig mitt i natten och trodde att jag skulle se dig igen nästa dag, men dagarna gick och du syntes inte till. Jag kände en växande oro inom mig, men försökte förklara det med rim och rason – du var bara ute och sprang, skulle snart sitta på trappan igen, jamandes ditt speciella jam. När du var tillräckligt hungrig.

 

 

Dagarna blev till 1 hel vecka och jag lade ut en efterlysning på Facebook. Strax kom svar; någon hade sett en orangefärgad katt påkörd och död vid Statoil Nord. Jag kastade mig in i bilen och körde ut för att leta, men det var nästan becksvart ute och jag såg ingenting.

 

 

Jag körde utmed vägen, såg något som var orangefärgat, överkört och platt vid vägkanten. Stannade bilen och sprang ned till dig. Men det var inte du, det var en räv, en ganska liten räv. Jag började, precis som en galen mentalpatient skratta, skratta åt det stackars djuret som låg där, som ingen brydde sig om.

 

Jag skrattade för det var inte du som låg där.

 

På väg hem hoppades jag innerligt att det var det djuret någon sett och trott att det var en katt, men när jag väl var hemma fick jag ett svar att det var på motorvägen katten skulle ha legat, på ett ställe nästan precis utanför vårt hus. Jag hade letat på fel ställe. På nytt fick jag kramp i magen och kände en stor svart klump fylla mitt inre. Det var för osannolikt att det skulle vara en annan orangefärgad katt, det var förmodligen du.

 

Jag sov dåligt under natten, vaknade ideligen och kallsvettades. På morgonen gick jag upp så fort det ljusnade, tog bilen och en svart sopsäck och körde iväg, men jag kunde fortfarande inte hitta dig.

 

 

Samma dag hade mamma och Hans varit ute och letat och de hade sett något. De hade tagit kort, men det var svårt att urskilja vad det var som verkligen låg där, för det var så långt bort. Vi åkte dit.

 

Fortfarande kunde jag inte urskilja vad det var som låg där. Jag fick ett infall och klättrade över staketet in till motorvägen, sprang över när jag fick en lucka.

 

På nytt gav sig klumpen i magen tillkänna. Den på vissa ställen skinnflådda, trasiga kroppen låg med huvudet ned och en kort svans stack ut från bakre delen. Jag såg mig förtvivlat om efter något som jag kunde använda till att flytta kroppen. Jag hittade en frigolitbit. Jag drog ned kroppen till mitten där jag hukade.

 

En våg av illamående sköljde över mig både av stanken av den lemlästade kroppen och synen av den lilla tassen som jag så ofta hållit i min hand. Det var du!

 

 

Min enda tanke var att jag måste få med dig hem. Hur skulle jag kunna lämna dig där på vägen alldeles ensam och övergiven? Tack vare ett trasigt lastbilsfönster som låg slängt i mittenutrymmet av motorvägen, lyckades jag få med dig över till andra sidan och så småningom med in i bilen.

 

När vi kom hem hade vi en liten ceremoni, jag svepte in din trasiga kropp i en av mina sjalar och sedan lade vi dig i den grav där vi begravt våra andra älskade fyrbenta vänner.

 

 

 

När jag tänker på hur du blivit överkörd, struntad i och hur du bara låg där vid vägkanten så gör det så ont och mitt hjärta blöder över den syn mina mardrömmar frammanar där du ligger ensam och lider. Kallar kanske till och med på din matte, men hon kommer inte, för hon hör dig inte. Hon vet inte ens om att du är saknad…

 

 

Liten, trasig, bortglömd och övergiven, sådan låg du på motorvägen. Ingen brydde sig, alla körde förbi, vem bryr sig väl om en katt?

 

 

 

Nu är du trygg, Gustaf, precis som du var hos mig och jag lämnar dig med några sista ord; du var inte bortglömd, inte övergiven, inte oönskad eller oälskad, du var min älskade katt, min bästa vän, och jag kommer sakna dig varenda dag…

 

Farväl… tills vi möts igen! <3

 

 

 

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSparaSparaSpara

SparaSpara

What about these then?

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *