CategoriesThailand

Jag kan inte leva utan dig…

Först får jag väl be om ursäkt för att jag är så oerhört sporadisk helt plötsligt, men det får sin naturliga förklaring nedan:

 

Helt plötsligt vaknade jag av att det var lite kvavt i rummet. Ac-n var av och klockan var någon minut över 8 på morgonen. Förvånande, ja, men inte särskilt alarmerande; det är inte första gången detta händer mig i Thailand, så jag har varit med förut…

Förr om åren var el en stor fråga på Koh PhaNgan. Ibland kunde man glad i hågen stå i duschen med shampoo i håret för att i nästa sekund, inte det minsta road, stå helt utan både el och vatten. Just på Haad Rin är det fortfarande lite si och så, det kan hända till och med idag, men det är inte lika illa eller lika ofta.

 

Så denna morgon muttrade jag bara lite och öppnade de 3 fönstren i rummet på vid gavel och lade mig i sängen igen, och stirrade upp i taket. Att försöka somna om var lönlöst (jag kan nämligen inte sova när det är för varmt och kvavt, väldigt känslig för värme – ja, jag vet, vad skulle jag då här och göra?), så jag började läsa en bok – ”Eat, pray, love” av Elizabeth Gilbert – i stället.

 

Vad var det som pågick? Aliens?

 

När elen inte verkade vilja komma tillbaka började jag känna mig lite smått orolig. Vad var det som var på gång? En snabb kik på telefonen fick skinnet att krypa ännu mer. Ingen täckning. Va falls? Det var udda; det brukar bara hända när man är i Ban Tachong i Buriram och har True Move. Jag har nu Dtac.

Löften bröts…

 

Vi gick hela dagen utan el, fast vi blev ”lovade” av både vår landlady och en random shop keeper att elen skulle komma tillbaka redan samma eftermiddag. Det gjorde den inte.

 

2timmarselen…

 

Nästa morgon fick vi 2 timmar el, och jag hann precis kolla lite på nätet och upptäcka att det var något stort som hänt, men det var varken en alien invasion eller ett atombombskrig som vi först spekulerat i, utan det var helt rätt och slätt några klantiga jvla folk på elbolaget som under ett planerat underhållningsarbete tabbat sig.

Så nu var alla 3 öarna utan el; Koh Samui, Koh PhaNgan och Koh Tao. Kul. Det som är ännu värre är väl att allt vatten är kopplat till elen (har ingen aning om hur det är hemma faktiskt, men jag har för mig att vatten funkar även när elen är kaputt), så det fanns ingen möjlighet för att duscha eller bajsa. Vi skulle få äran att få el under tvåtimmarsperioder var 12:e timme. Generöst värre. Vad skulle vi göra med all den elen?

 

Och framför allt – var kom den ifrån, eftersom ledningarna var trasiga, så fanns det ju inte någon… egentligen…

 

 

Elen kom tillbaka och jag passade på att duscha, diska, tvätta lite underkläder, samt fylla kannor med vatten inför nästa torrperiod. Internet var stendött – antar att routern ballat ut, för det är fortfarande dött, trots att elen kommit igång.

Så här fortsatte det i dagarna 4, men i morse kom elen efterlängtat tillbaka kl 0423. Så lycklig jag blev. Jag studsade glädjefyllt upp ur sängen, trots att det var i ottan, och drog på fläktarna. Dumt att dra på ac-n tänkte jag nu när man vant sig vid värmebölja.

 

Hur kunde det bli så illa?

 

Jag visste allvarligt talat inte riktigt hur illa ställt det var med mig och el, vilket djupt och innerligt förhållande vi faktiskt har.

Jag fick en provsmakning på detta när jag var i Nepal 2008-2009, där de under torrperioden endast har 4 timmars el åt gången, sedan är det dött i 4 och sedan kommer elen tillbaka i 4, osv. Var 3:e dag byter man klockslag, så då får man 8 timmars konstant el – WOW! – och sedan är det igång igen.

De har ett rullande elschema, som fungerar och som folk förstår, men i ett land som är ett av de vattenrikaste i världen, som man hade kunnat utnyttja till en hel del vattendriven el, känns alltihop så onödigt.

Särskilt när de ”viktiga” delarna av Kathmandu konstant har el – de delarna där kungahuset samt den dyra shoppinggatan Kings Way ligger. Detta prioriteras framför folket. Men så är det ju också ett korrumperat land utan dess like. Det är svårt att investera i ett land som Nepal, eftersom all vinst alltid går ned i respektives ficka, så det går aldrig att komma framåt.

 

Nepal var inte alls lika illa…

 

Min poäng här var emellertid att det här problemet är konstant i Nepal/Kathmandu, så det var något jag accepterade, det kändes på något sätt inte ens särskilt jobbigt. Jag visste åtminstone när jag hade mina 4 timmar att vänta och kunde planera därefter.

Helt plötsligt nu i ett land där jag förväntar mig ha el konstant rycks den ifrån mig helt brutalt, och det är då jag blir irriterad. Det är ungefär som hemma och jag har ett bredband som är oerhört snabbt, men inte levererar det jag betalar för, eller förväntar mig. Då blir jag också irriterad.

 

Eller när bussen därhemma går senare än tidtabellen. Här i Thailand skiter jag nästan fullständigt i om bussen går 2115 eller 2145. Det är Thailand, jag förväntar mig lite strul. Så nu när det här elproblemet dök upp, rakt ur det blå, och jag inte hade så många alternativ för att kolla upp vad som hände, eller hur länge det kunde tänkas hända så blev jag frustrerad utan dess like.

 

Min laptop saknade mig…

 

Dessutom kliade det i fingrarna på mig att få röra min lilla dator. Så oerhört jobbigt att inte få ha den lilla söta saken i knät och knappa på den i det oändliga.

Sätta mig ned och skriva för hand? Jodå, om jag vill plåga mig kan jag ju göra det. Skriver nästan aldrig för hand längre, vilket ju är lite synd, men det är ju så mycket roligare att skriva på datorn!

Jag fick i alla fall börjat och plöjt igenom en bra bit i boken. Oerhört bra och fängslande (jag älskar ju filmen, eftersom jag tycker alltihop speglar mig och min resa lite grann). Hon skriver så grymt bra dessutom, en hel del ironi – och det gillar jag. Mycket skiljer sig från filmen – inte helt oväntat nej, det är ju after all, en amerikansk film. Förutom att läsa så har jag dessutom fått pluggat en hel del, vilket också varit bra, eftersom jag missat större delen av kurs 2 tyvärr, pga sjukliga sjukdomar och krampande krämpor och visa runs.

 

Vem ska betala?

 

Det som egentligen störde mig ännu mer i hela elhistorien är att det överhuvudtaget diskuterades vem som skulle betala för olyckligheten. Uppenbarligen ville Thailand att Japan skulle stå för kalaset och jag kände hur det kröp inom mig. Vad spelar det för roll vem som betalar – fixa skiten! Detta område är ett av de största turistställena i hela Thailand och de dividerar om vem som ska betala. Förstår inte Thailand själva hur mycket de förlorar bara genom att fördröja det här?

Nu verkar det dock vara fixat och klart, men det är inte så många som vet något överhuvudtaget.

 

Människor dog

 

3 personer dog för att hjälpa oss ”stackare” på andra sidan sundet, och det känns otroligt tragiskt och onödigt, så mina tankar går till deras familjer idag. Medan jag sitter här och är lycklig för att jag återförenats med min kärlek så har de förlorat en av de sina… Så när ens värdsliga behov ställs emot tragedi på det här sättet så känns det inte lika viktigt att leka med sin bästa plåtvän längre.

 

Gravatar image
By

<p>I’m Charnette – a padawan of life, and ponderer of all sorts of unnecessary stuff. My blog – Padawan & Ponderer – will show you my life, my pain, my travels, and a lot of photography. Some animals too, simply because I adore all of them… Tag along and join me! ^.^</p>

What about these then?

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *